Eftersom Simon Bank verkar vara fullständigt ovillig att lägga några strån till bloggstacken kan jag väl lika gärna passa på att summer intrycken från vårt trivsamma fotbollsexperiment tidigare i veckan.

Och mer än något annat – jag vill återigen passa på att tacka Football Manager-serien för att den finns och påverkar oss.

I generationer hade vi ju Tipsextra, programmet som gjorde tiotusentals svenskar till behagligt olyckliga fans av klubbar som Wolverhampton Wanderers, Stoke City och Ipswich Town.

Sedan kom 1990-talet. Sändningsrättigheterna köptes upp, fotbollen kommersialiserades och några få klubbar började dominera allt tydligare.

En av alla följdeffekter trodde jag skulle bli att de uppväxande generationerna av fotbollssvenskar skulle bli helt ointresserade av alla chanslösa småklubbar som tröstlöst tröskade vidare där ute i den stora, ojämlika fotbollsvärlden.

Jag är alldeles fnittrigt lycklig över att kunna konstatera att jag hade fel.

Många av de som vuxit upp med fotbollen under 2000-talet har istället bara breddat sitt intresse för kuriositeterna därute. Visst vet jag ju att en större andel än någonsin tidigare håller på Barcelona och Man United – men bland de som verkligen bryr sig om sporten är det numera fullt möjligt att föra en diskussion om klubbar Cádiz CF och Pro Vercelli på ett ännu mer initierat sätt än vi tidigare pratade om Port Vale eller Oxford United.

Och jag är fast förvissad om att Football Manager-serien är huvudanledningen till att det är så.

De spelen har gjort så att tiotiusentals entusiaster med eget huvud upptäckt det omoraliska i att välja det enklaste alternativet. Det är helt enkelt inte lika roligt som manager för Real Madrid – såväl spelet som livet behöver innehålla ett motstånd, en utmaning. Dessutom har det gjort så att många av alla de som börjat spela med ett andra- eller tredjedivisionslag i något av de europeiska fotbollsländerna utvecklat en uppriktig fascination för det sammanhanget.

Och det är såklart inte det traditionalistiskt korrekta sättet att fastna för en klubb eller en liga, men vafan bryr jag mig om sånt?

Tack vare Football Manager är Sverige fortfarande ett fotbollsland där vi bryr oss om fler dimensioner av sporten än vilka som vinner Champions League – och det är alldeles outsägeligt glädjande.

***

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva om, utan jag tänkte snarast passa på att dra nytta av den här underbara marginalkompetensen som finns där ute.

Själv är jag just nu i Tallinn för att skriva om den hysteriskt intressanta Play Off-matchen mellan Estland och Irland ikväll.

Det är ett fascinerande möte på många sätt – inte minst med tanke på att det är en match mellan två länder där folk tycker att det faktiskt finns viktigare idrotter än fotboll.

Jag skrev en längre förhandstext – Plus-låst på nätet – där jag förklarade sammanhanget ur estniskt perspektiv, där jag berättade om hur Sovjet-tiden fick folket här att börja avsky den fotboll de såg som ockupationsmaktens idrott. Resterna av den attityden har fortfarande inte försvunnit. Publiksnittet i den estniska ligan låg på 160 åskådare förra säsongen.

Det irländska fotbollsintresset har hunnit växa mer, men bakgrunden är likartad. ”Soccer” var något som den brittiska överhögheten ägnade sig åt – ”football” var den gaeliska varianten, GAA, som än idag förblir den allra mest populära idrotten på Irland.

Fotbollen är på frammarsch i Estland, men än föredrar de flesta basket och – framförallt – längdskidåkning. Själva påstår förbundet att det finns 16 000 registerade fotbollsspelare i Estland, men många ser det som en glädjekalkyl.

Enligt Fifas officiella siffror har Estland 9 324 registrerade spelare – strax färre än Tahiti.

Fifal påstår i och för sig att Sverige har en halv miljon registrerade spelare (och det är väl alldeles för många?), men det är ändå fascinerande att studera siffrorna. Tyskland har 6,3 miljoner registrerade spelare, Spanien knappt ens fler än Österrike.

Men här kommer jag då äntligen fram till det jag egentligen undrade – hur många länder finns det egentligen kvar därute där fotboll inte längre är förstasport?

Jag misstänker definitivt att de är långt färre än hälften av planetens samtliga nationer.

I Europa har vi finländarna som föredrar sin hockey, alpländerna som färdas på skidor och balterna som gillar sin basket. Irland. Men sen? Hur mycket de än uppskattar sin basket, sin handboll och sin vattenpolo nere på Balkan får man väl ändå betrakta fotbollen som nummer ett där?

Ute i världen har vi såklart USA och Australien som har annat för sig. Vi har de där gamla kolonialstaterna som fastnade mer för cricket, och några av USA:s fiender diggar ju att slå dem i baseball. Men sen?

Frågan jag släpper upp på vårt välupplysta golv den här gången riktar sig återigen till de beresta och omvärldsintresserade.

Var i världen har fotboll tagit över helt – och var finns det fortfarande andra idrotter som kan konkurrera om intresset? Och varför ser det ut som det gör just där?

/Erik Niva