Den sista texten är skriven, den sista sändningen är gjord och nu ska alltså det sista blogginlägget formuleras.

2011 ska buntas ihop – och det hör givetvis till traditionellt god ton att göra det med årets viktigaste gärning, kompilationen av årets allra bästa nyskrivna musik.

Det ska göras och det ska baskemig göras rätt.

På gott och ont är utrymmet på internet som bekant obegränsat. Det har sina fördelar, men det har även fått folk att tappa all sans och balans i dessa årsbästasammanhang. Numera är det snarare regel än undantag att de här listorna utgörs av Spotify-länkar som innehåller över 100 punkter, spellistor som aldrig tar slut, där fegisen i fråga klämt in i stort sett varenda halvdan låt han eller hon hört under året som gått.

Så ska det givetvis inte gå till.

Det är ju urvalet – begränsningen – som är själva grejen. Blir ingen bortvald blir ingen heller utvald.

Själv har jag strömlinjeformat mig ytterligare under det nya årtusendet. Där jag tidigare ansåg mig ha ett C90-band till förfogande har jag idag strukit ner utrymmet till de 80 minuter som ryms på en vanlig CDR-skiva.

Självfallet max en låt per artist – och en tydlig och uttalad förtur för nya upptäckter. Även om det går att hitta gyllene låtar även på en halvsaggig Steve Earle-platta ska aldrig en sådan få tränga ut en likvärdig dänga från en genombrottsskiva från ett Radical Face eller ett We Are Augustines.

Låtarna ska kunna stå för sig själva, men det är samtidigt även livsviktigt att de hänger samman och fungerar tillsammans – att mixen är tillräckligt genomtänkt för att skapa en albumkänsla.

Problemet här i bloggformatet är att det aldrig går att hitta länkar till alla de låtar man egentligen vill ha med. Det är alltid någon rättighet som saknas på Spotify, alltid några artister som är för obskyra för att ha blivit uppladdade på Youtube.

Man får kryssa sig så nära slutmålet som det nu någonsin är möjligt – och år 2011 landar vi på aningen olika nedslagsplatser beroende på mediekanal.

Spotify-listan ligger här.

Den innehåller de låtar jag egentligen vill ha med både The Nightwatchman och Crooked Fingers – men saknar framförallt det Morello-missionerande som verkligen bör mässa igång hela spektaklet. På Youtube-listan väljer jag att förlika mig med att ”Union Song” egentligen inte är någon standoutlåt (inte det viktigaste just den här gången, believe it or not) och att jag inte hittar någon ordentlig version av ”The Counterfeiter” (egentligen det bästa på Crooked Fingers-skivan) – och glädjer mig åt att några av videolänkarna faktiskt tillför någon sorts visuell dimension. Och i de fall jag har föredragit liveversioner har jag gjort det av en anledning.

The Nightwatchman – Union Song
Frank Turner – I Still Believe
Blind Pilot – Half Moon
Crooked Fingers – Typhoon
Bon Iver – Towers
Radical Face – Always Gold
Glasvegas – Shine Like Stars
We Are Augustines – Juarez
Israel Nash Gripka – Drown
Richmond Fontaine – On a Spree
Lucinda Williams – Seeing Black
Richard Buckner – Gang
Roadside Graves – Love Me More
Good Old War – While I’m Away
Woods – Be All, Be Easy
Fountains of Wayne – A Dip In the Ocean
Ron Sexsmith – Get In Line
Dawes – Little Bit of Everything
The Low Anthem – Burn
Fucked Up – Queen of Hearts

Belive the hype.

God jul och gott nytt år. Ses på andra sidan.

/Erik Niva