Och när man äntligen får tid att blogga lite – då pågår någon form av Aftonbladig systemuppgradering som gör att man inte kan logga in på ett drygt dygn.

Men okej, allt handlar inte om tid och möjlighet. En hel del handlar om lust också, och det är inte en känsla jag haft överskott på de senaste dagarna.

Jermain Defoe anländer till den bortre stolpen en tiondel för sent – och den framtid som hade kunnat vara vår är borta innan vi någonsin hann dit.

Jag vet verkligen inte vad som händer nu. Kanske är verkligen detta Redknapp-Spurs av sånt obekymrat virke att de skakar av sig rättegångar och slutminutstrauman som om ingenting hade hänt – men jag kan ändå inte skaka av mig farhågan om att det här var Ögonblicket.

Missat Champions League-spel? Uppbrutet lag? Krympande ambitioner? Tillbaka till tabellmitten?

Nuförtiden är det ju visserligen så att de allra mest avgörande vägskälen oftast sker när en maktman sätter pennan till pappret och en klubb byter ägare, snarare än när en anfallare petar bollen utanför. Men även i den moderna engelska fotbollshistorien finns de där, de där tillfällena då bollen gick en väg och framtiden en annan. De enskilda momenten då en enda händelse på planen skickar iväg en hel klubb i en ny riktning.

De är positiva lika ofta som de är negativa, såklart, men jag är inte på humör att stanna vid några Mark Robins-moments just idag.

Istället har ni här några exempel på andra ödesögonblick, sekunder då luckan ner mot idrottens helvete har öppnat sig och ett fotbollslag har klivit ner.

England-Tyskland
EM-semifinal, 1996
Känner ni igen situationen? Hör ni ekot från historien? Hade bara Paul Gascoigne varit lite smalare, lite piggare, lite alertare – då hade han stött in bollen i tomt mål och det engelska landslaget hade sluppit det förlorartrauma som fortfarande kväver hela den fotbollsnationen. Normalt sett brukar det ju refereras till straffmissarna från Stuart Pearce och Gareth Southgate som ödesögonblicken – men även om de bollarna gått i mål finns det inga garantier för att England vunnit de matcherna ändå. Hade bara ”Gazza” petat in bollen så hade semifinalen varit slut – ”Golden goal” – och framdrivna av de euforiska ångorna hade England med stor sannolikhet kört över Tjeckien i finalen. Dessutom hade Paul Gascoigne blivit adlad, och kanske fått in sitt eget liv på en annan bana.

Everton-Liverpool
FA-cupen, 1991
Sett med dagens ögon är det svårt att förstå vilken position som Liverpool hade för drygt 20 år sedan, och vilken betydelse som Kenny Dalglish hade som galjonsfigur för föreningen. Elva ligatitlar, fyra Europacuper, tre FA-cuper och fyra Ligacuper på de 20 år som precis passerat – och som spelare och tränare hade Dalglish varit med om de allra flesta. Nu hade dock katastroferna på Heysel och Hillsborough traumatiserat både klubben och mannen – och Kenny Dalglish stod plötsligt mitt i ett derby och märkte att han inte längre var kapabel att fatta beslut. Efter att Liverpool gjort ett sent ledningsmål tänkte han stänga till försvaret genom att flytta ner Jan Mölby som sweeper, men då hans assistent protesterade visste inte Dalglish längre vad han ville. ”Just leave it”, tänkte han, och strax därefter kvitterade Everton genom precis den yta som skulle ha dödats. Kenny Dalglish såg det som ett definitivt bevis för att det var dags att avgå – och sedan dess har Liverpool FC aldrig blivit samma framgångsförening igen. ”En avgörande händelse formade ödet för vår klubb, och det var den dagen som Kenny Dalglish avgick som manager för Liverpool. Hade han stannat hade de senaste 20 åren sett helt annorlunda ut”, hävdar Jamie Carragher.

Cardiff City-Leeds United
FA-cupen, 2002
Det kan tyckas märkligt att pinpointa en FA Cup-skräll som ögonblicket då drömmen om Leeds United sprack. Var det inte ekonomi det handlade om? För hårt spänd Champions League-båge? Och en klubb som dukade under av bråk, intriger och rättsprocesser? Jo, så var det – och allt det där kokades ihop och störtade samman i en väldigt gammeldags cupmatch på ett ohyggligt ogästvänligt Ninian Park. Tidigt i matchen gick Rio Ferdinand sönder, vilket fick konsekvensen att Michael Duberry och Jonathan Woodgate fick bilda mittförsvar. De två hade inte ens pratat med varandra, sedan den förstnämnda vittnat mot den senare i rätten. Ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att Leeds United höll på att smälta ihop av trycket som sattes på dem. Till sist pressade Cardiff in segermålet i den 87:e minuten – och då Soul Crew sedan stormade planen vid slutsignalen rann livet ur Leeds. De blev faktiskt aldrig samma lag igen. Inför matchen toppade de Premier League. Fyra månader senare hade de rasat ner till femteplatsen – vilket innebar missad Champions League-plats och påbörjad ekonomisk härdsmälta. Det är ju tveksamt om de hade lyckats klamra sig fast ändå, men cupmatchen i Cardiff knuffade Leeds över kanten, ut i det fria fallet.

Arsenal-Birmingham
Ligacupen, 2011
En smäll som vi fortfarande inte riktigt vet hur hård den visar sig vara. Klart är i alla fall att det här var sekunden då Arsenals titeltorka gick över i förbannelse. Kanske var det också början till slutet för hela Arsène Wengers fotbollsvision. Han har själv pratat om sin förvissning om att Arsenal hade varit i en helt annan situation idag ifall bara den där Ligacupen bärgats. Nasri hade knappast lämnat klubben, möjligen inte Fàbregas heller – och framförallt hade den negativa spiralen hävts innan den fått upp någon riktig fart. Nu står istället hela den moderna Arsenal-modellen under en press den aldrig tidigare satts under.

Oldham Athletic-Manchester United
FA-cupen, 1994
Det är lätt att glömma bort att Oldham Athletic faktiskt tillhör Premier Leagues ursprungliga medlemsklubbar. Under början av 1990-talet hade de ungefär samma status i ligan som Wigan har idag. De höll sig kvar, kryddade med några cupframgångar och höll sig i position för det där genombrottet som hade kunnat ta dem upp på en ny nivå. Våren 1994 kom chansen. FA Cup-semi mot lokalrivalerna från Manchester United på Wembley inför global tv-publik. Och ledning in i den allra sista förlängningsminuten – då damp bollen ner halvmetern framför Mark Hughes. Manchester United vann sedan omspelet med 4-1, medan Oldham inte vann en enda match under resten av säsongen och åkte ur Premier League. ”Målet som dödade klubben”, har gamle managern Joe Royle summerat.

/Erik Niva