Träffar Kenny Pavey på planet över. Det sista han säger är:
– Se nu upp för fåren. De är överallt.

Pavey har spelat här i Swansea, såklart. En reservlagsmatch ”inför 50 personer, 2 hundar och 200 får”, på den tiden då han provspelade för Bristol Rovers. Själv har jag sett ganska få får så här långt, precis som jag sett ganska få tecken på att det här är en stad som huserar ett av Premier Leagues mest sevärda passningslag.

Det finns så många aspekter av detta Swansea som är värda att stanna till vid – och artiklarna kommer i sinom tid – men en som är svår att bortse ifrån är ju själva spelartruppen.

Swansea City består i stort sett enbart av spelare som hade kunnat vara Kenny Pavey. Spelare som precis som honom tagit den långa vägen till proffsfotbollen, men som ikväll möter Roman Abramovitjs kungsblå Chelsea i en match de har goda möjligheter att vinna.

Nuförtiden är det ju vedertagen praxis att det gäller att etablera sig tidigt. Att avståndet mellan elitfotbollens allra högsta etage och dess lägre regioner är så stort att den som inte nått toppen då han är 18 år gammal inte heller kommer att göra det framöver.

Norwich är en av Premier League-nykomlingarna som upphäver fotbollens rådande naturlagar – där den gamle däckbytaren Grant Holt bildar anfallspar med den gamle dokumentförstöraren Steve Morison – och Swansea är en annan.

Några av spelarna som lär ställas mot Chelsea ikväll är:

Ashley Williams
Ratades av West Bromwich, och spelade deltidsfotboll i Hednesford Town för åtta år sedan. Lönen räckte inte långt, så Williams drygade ut den med att jobba extra som kypare på en pub och assistent på en bensinmack. Olof Mellberg var en av de som brukade tanka hos Williams. ”Nivån han spelade på kändes så otroligt avlägsen från den punkten där jag var”.

Àngel Rangel
Flyttade hemifrån som 15-åring, fast besluten om att bli professionell fotbollsspelare. Tio år senare var Rangel inte i närheten av att lyckas. Han hade aldrig nått högre än den spanska tredjedivisionen, och var på vippen att avsluta sin idrottssatsning. Hade erbjudande om att kombinera amatörfotboll med ett jobb som kanslist i sin hemstad. Ångrade sig i sista stund, och bestämde sig för att göra ett sista försök i den spanska fyran. När chansen att flytta till Swansea – då i trean – dök upp betalade Rangel 15 000 euro ur egen ficka för att göra den till verklighet.

Leon Britton
Skulle bli den nye Paul Gascoigne då West Ham köpte honom för 400 000 pund av Arsenal 1998, och 16-årige Britton blev den dyraste tonåringen i brittisk fotbollshistoria. Det blev aldrig så. Britton lyckades aldrig ta klivet upp i West Hams a-lag, utan lånades ut till Southend i trean. Där fick han inte heller spela. ”De sa ’Hmmm, vi är inte säkra på dig. Vi har ett starkt mittfält”, minns Britton. Till sist fick det forna underbarnet lov att sänka sig hela vägen ner till botten av fjärdedivisionen för att överhuvudtaget få spela seniorlagsfotboll. ”Du uppskattar saker inom fotbollen mer efter att ha varit med om något sådant. Når du till sist Premier League kommer du att veta att du jobbat hårt för att nå dit, och när du får chansen kommer du att vilja ta den ännu mer”.

Mark Gower
Tottenham-fostrad yngling som drömt hela sitt liv om att få göra en Premier League-minut för sitt Spurs. Det blev aldrig så. Gower fick sitta på bänken vid 25 tillfällen – men aldrig hoppa in en enda gång. När han till sist blev så desillusionerad att han ville lämna klubben insåg han att det inte fanns så många ställen att ta vägen till. Det blev Barnet, nere i femtedivisionen. ”Det var hemskt. I The Conference finns det folk som bara väntar på att bryta ditt ben, i synnerhet om du har lite historia i en storklubb. Det var rena ligistfasoner. Jag hade aldrig tvivlat på min förmåga att spela på högsta nivå, men när du är nere tänker du: ’Well, det måste finnas en anledning till att jag är här. Jag kan inte vara så bra som jag trott”.

Jag slutar här, men det är enbart för att inte tjata ut er med likartade historier. I stort sett alla spelare som idag representerar Swansea City i Premier League har varit nere i tredjedivisionen – minst – och vänt.

Idag representerar klubbens framgångar väldigt många saker för väldigt många människor här i Wales. Ur ett lite mer allmängiltigt perspektiv ger de hopp åt alla fotbollsspelare på mellannivå, alla de som passerat 20-strecket utan att vara i närheten av några fulla arenor eller några miljonkontrakt.

Det är faktiskt inte för sent. Drömmen lever.

/Erik Niva