I lördags handlade ett av de här halvtidsprogrammen som vi fyller FA Cup-pauserna med på Viasat om klassiska Wimbledon och deras mytomspunna ”Crazy Gang”.

Ett kort parti berörde deras omklädningsrumshumor, som jag beskrev som typ ”1980-talets Blåvitt på droger”.

Där IFK Göteborg klippte sönder varandras kläder så brände Wimbledon upp dem. Där alla Glennarna klippte av skosnören nitade ”The Crazy Gang” fast varandras dojor i golvet. Där Blåvitt lekte blindbock på träning sänkte ”The Dons” ner en pappkartong över busschauförens huvud, medan han susade fram längs motorvägen i 110.

Jag kom att tänka på det här då jag belåtet noterade att Jan Åge Fjörtoft var en av mina nytillkomna followers på Twitter (och för övrigt antar jag att det är där någonstans som svaret på frågan om vad jag ska med Twitter till ligger – jag kan interagera med folk av Fjörtofts kaliber och sedan skrävla om det).

Ett av de senaste numren av 11 Freunde innehöll en stor intervju med Felix Magath – numera i Wolfsburg – tränaren som allmänt anses som den mest humorbefriade slavdrivaren i världens mest humorbefriade fotbollsnation. Där anförde dock Magath om hur han upplever det som att hela hans diktatorimage är en vrångbild. I själva verket är han minsann en glad lax med mysgubbshumor – det var bara det att ingen verkade begripa det.
– Ibland får jag intrycket att Jan Åge Fjörtoft är den enda spelaren som förstått mig på ett adekvat sätt.

Citatet är underhållande hur man än vrider och vänder på det, men får ett extra trovärdighetslager i och med att Fjörtoft och hans Magath-skämt ses som en självständig humorkategori i Tyskland.
– Jag är inte säker på att Felix Magath kunnat rädda Titanic, men jag vet att överlevarna hade varit i fantastisk form.
– Ett träningspass med Felix Magath är som ett besök hos tandläkaren. Du fruktar det på förhand, men känner dig bättre efteråt.
– Snart kommer Magath att hålla våra träningsläger på Alcatraz.

Naturligtvis har 11 Freunde även sett till att ringa upp Fjörtoft, för att förhöra sig om vilken humoristisk nivå detta omaka par egentligen lyckades mötas på.
– Magaths humor ligger någonstans i gränslandet mellan ironi och sarkasm.
• Har du något exempel?
– En gång var vi lite orolig precis före vinteruppehållet, eftersom vi inte hade fått något exakt besked om när vi skulle komma tillbaka från julledigheten. Vi hade många utlänningar i truppen på den tiden, och flygen hem behövde bokas. På den sista träningen före uppehållet var vi ute på planen, och Horst Heldt frågade Magath när i januari vi behövde vara tillbaka för den första träningen. Då sprack Magath upp i ett skälmskt leende och sa: ”Horst, vem har sagt att vi tränar igen först i januari?”.
• Hur reagerade du?
– Jag började skratta, varpå Magath frågade vad som flugit i mig. Jag sa till honom: ”Trainer, jag ser verkligen fram emot att springa i skogen på Nyårsafton, men då måste vi göra det med ett champagneglas i handen”. Ingen av de andra vågade skratta, men Magath var tvungen att le.

Den här sortens skämtande gör väl sig inte som bäst i skrift, men Fjörtoft kommer med ytterligare några reflektioner värda att återge. Han pratar om skillnaden i hur humorn värderas i olika fotbollskulturer – något jag själv gärna skulle vara kompetent nog för att författa ett inlägg om – och hur synen på den förändrats över tid. Och intressant nog, det här är ett fält där han menar att det inte nödvändigtvis var bättre förr.
– Man måste differentiera. Å ena sidan är fotboll en allvarlig affärsverksamhet idag, där allt handlar om pengar. Å andra sidan vill folk se spelare som njuter av sporten. Det är därför man även pratar om fotboll som en underhållningsindustri. Dagens generation domineras av spelare som lyckas balansera det här på ett perfekt sätt. De är högkoncentrerade, men samtidigt avspända.
• Men lika slagfärdig som dig är tyvärr ingen av dagens Bundesliga-profiler.
– En sådan som Mario Götze är sannerligen ingen stå upp-komiker, men du kan se i var och en av hans aktioner att han verkligen älskar fotboll. Och när allt står på spel, så är det skönt att se. Fotboll förlorar någonting när man tar den på för stort allvar. 

Den där intervjun med Magath jag refererade till inledningsvis börjar förresten med en genuint rolig scen. Journalisten drar sig för att visa Magath en sak – numret av 11 Freunde där det gjordes parafras på filmaffischen för Star Wars.

Felix Magath har iklätts rollen som Darth Vader, och skribenten är uppriktigt orolig för hur Magath ska reagera. Han väntar till slutet av intervjun innan han till sist tar mod till sig och visar upp tidningen.

Det visar sig att Magath överhuvudtaget inte känner till filmerna, inte har en aning om vad Darth Vader är för figur. Arg? Tvärtom. Han gillar det han ser.
– Den där figuren som jag föreställer… Han ser ju ut att vara Chefen.

/Erik Niva