Inte ens när han vann kändes han som en vinnare.

Michael Ballacks sista match i England var FA Cup-finalen 2010, den som Chelsea till sist vann med 1-0. Inte var det någon särskilt lyckad dag för Michael Ballack ändå. Medan lagkamraterna sprutade champagne i omklädningsrummet lämnade Wembley på kryckor, söndertacklad av gamle rivalen Kevin-Prince Boateng. Han visste redan då att han skulle missa VM i Sydafrika, men han visste inte att han gjort sin sista landskamp.

En dryg månad senare gjorde Bayer Leverkusen ett storvulet offentliggörande med både pukor och trumpeter. Michael Ballack skulle flytta tillbaka till klubben där han slutade tvåa i fyra olika turneringar, våren 2002. Det fanns ouppklarade affärer att sätta punkt för.
– Nu är mitt mål att vinna titlar med Bayer, deklarerade ”Der Balle”.
– Ballack blir Bundesligas största attraktion, lovade Leverkusens manager Jupp Heynckes.

Dagen efter detroniserade Tyskland arvfienderna från England nere i Sydafrika. Fotbollsrubrikerna kom att handla om andra saker än Michael Ballack, om ett landslag som tycktes trivas alldeles förträffligt utan honom
– Det har varit väldigt roligt att vara lagkapten. Varför skulle jag ge upp den bindeln framöver, frågade sig vikarierande landslagskapten Philipp Lahm.
Ballack reagerade ilsket:
– Jag är landslagets kapten. Det finns hierarkier att respektera, och jag ska prata med Philipp om saken.

Hans första höst i Leverkusen blev dock så skadedrabbad att han knappt ens var landslagsaktuell förrän i juni, 2011. Tyskland skulle möta Uruguay och Österrike. En fulltränad Ballack räknade med att återta kaptensbindeln, och gå från 98 landskamper till 100.

Men han fick ingen uttagningsbekräftelse från det tyska fotbollsförbundet. Istället fick han läsa om sig själv i en pressrelease. Där fick han läsa att hans landslagskarriär var över, men att vänskapslandskampen mot Brasilien i augusti skulle bli en minnesmatch till hans ära.
– Att erbjuda mig en sedan länge arrangerad vänskapsmatch för att jag ska ta farväl är enligt mig en fars. Jag vet att är skyldig mina fans den här matchen, men jag kan inte acceptera det här erbjudandet.

Som om det inte räckte med den sönderfallande relationen med landslaget gick inte heller klubblagskarriären något vidare för Michael Ballack. Hans första mål för klubben dröjde 16 månader, och kom inte förrän den 28 oktober, 2011. Och trots att det snart bara återstod sex månader på hans mångmiljonkontrakt visade inte Bayer Leverkusen något större intresse för att förlänga det.

Den 22 januari 2012 blir Michael Ballack utbytt efter en timmes blekt spel mot Mainz. Han går av planen utan att skaka hand med tränaren Robin Dutt. Några dagar senare går klubbens vd Wolfgang Holzhäuser ut och ger sin syn på situationen.
– Det är dags att erkänna att de förhoppningar vi hade för 20 månader sedan inte har uppfyllts. Vi hade sannerligen förväntat oss mer.
• Om ni visste då vad ni vet idag – hade ni då skrivit kontrakt med Michael Ballack?
– Då hade vi fått fundera på saken väldigt noga.

Michael Ballack är det här årtusendets största tyska spelare, ledarfiguren som hela den nya landslagsgenerationen byggts upp omkring. Han har vunnit Bundesliga fyra gånger och han har vunnit Premier League. Han har vunnit både FA-cupen och den tyska cupen tre gånger. Det är bisarrt att han kommer att kommas ihåg som en förlorare – men det är faktiskt så det riskerar att bli.

Han har aldrig riktigt lyckats skaka av sig den där sanslösa nästan-våren 2002, då Leverkusen tappade allt och blev ”Neverkusen”, då Ballack tog ett offervilligt gult kort i semifinalen och därefter tvingades avstå VM-finalen. De minnena har fått sällskap av tårarna efter VM-semin 2006 och Champions League-finalen 2008. Där finns också den anonyma kapitulationen i EM-finalen 2008 och den rasande ilskan efter den domardrivna förlusten mot Barcelona i CL-semin 2009.

För många år sedan hette det att Michael Ballack var för östtysk för att någonsin bli en riktig tysk kapten. Han påstods vara för formad av sin socialistiska uppväxt, för inriktad på kollektivet, och därmed sakna den egocentriska arrogans som varit ett kännetecken hos tidigare landslagskaptener.

Jag vet inte om det någonsin var sant, men i så fall har ”Der Balle” sannerligen tagit till sig sin nya miljö med åren. De senaste åren har han uppträtt lika självupptaget som vilken Matthäus, Kahn eller Effenberg som helst – men ju mer han har snackat, desto mindre har han presterat.

Själv har jag följt utvecklingen med viss sorgsenhet – jag gillade verkligen den gamle Michael Ballack, han som vuxit upp i Karl-Marx-Stadt – men jag såg ändå fram emot att se honom spela fotboll med egna ögon igen.

Ballack har inte fått en enda minut för Leverkusen sedan den där missnöjesdemonstrationen mot Mainz, men under den senaste veckan har allt fler tecken tytt på att tränarstaben tänkte dra nytta av hans rutin i matchen mot Barcelona. Det skulle bli en sista kraftmätning mot de allra största, en sista jättematch i strålkastarljuset.

Nu blir det inte så. I förrgår tränade Ballack med reservlaget, deltog i en helt vanlig bollhållningsövning. Plötsligt sjönk han ihop, bultade knytnäven i gräset av smärta. Muskelbristning i höger vad.

Spelar Michael Ballack för Bayer Leverkusen igen så blir det inte de närmaste fem veckorna, inte mot FC Barcelona.

Det är synd.

/Erik Niva