Våren närmar sig, solen skiner, ljuset återvänder – ja, till och med Simon Bank har till sist bestämt sig för att komma tillbaka och jobba lite.

För ovanlighetens skull tänkte jag att vi skulle försöka vara lite bloggpositiva, den här måndagsmorgonen i februari. Såhär dagen efter Mihai Neșu-dagen känns det faktiskt som vår förbannade skyldighet.

Även om nu Alexander Gerndt gjorde två mål så var det ju inte det som var viktigt att ta med sig från matchen mellan Utrecht och AZ. Mihai Neșu fyllde 29 år, och firade med att återvända till fotbollsfamiljen.

Drygt åtta månader har nu gått sedan det där hemska träningspasset, då Neșu gick in i en närkamp med sin Utrecht-kompis Alje Schut. Det var en helt vanlig duell, men när de två tappade balansen råkade Schut landa ovanpå sin rumänske lagkamrat. Mihai Neșu vaknade sedan inte upp på mer än fyra dygn, och när han väl gjorde det var han förlamad från nacken och ner.

Idag lever han sitt liv i rullstol. Han håller främst kontakt med omvärlden genom sin Iphone, som han kan kontrollera genom en sorts pekpinne som han styr med munnen. Han har behövt gå igenom en ofantligt tuff livsvändning – men han verkar klara det sensationellt bra.

Som en sorts rumänsk Tomas Fogdö har han redan lyckats förhålla sig konstruktivt till sin nya situation. Han har sjösatt en stiftelse, med avsikt att förbättra förutsättningarna för barnen i den fattiga del av Rumänien han själv kommer ifrån.
– Om du har mycket ånger i huvudet är det svårt att hantera vardagen. Ibland kommer ju de tankarna, men då är det bättre att hålla sig upptagen med bra saker. Jag försöker organisera mina tankar på ett sätt som gör att inte svärtan sväljer mig.

På nätterna brukar Mihai Neșu fortfarande drömma om fotboll. När han sover är allt som vanligt igen, då galopperar han fram längs vänsterkanten och slår inläggen mot första stolpen.
– Varje kväll går jag och lägger mig med förhoppningen att allt ska bli bättre, och att jag på något sätt ska ha läkt ihop igen när jag vaknar på morgonen. Det finns något i mig som säger att det är möjligt. Men det finns ju också dagar då jag inte tror på någonting. Att hoppas och kämpa är svårt ibland, men jag har inget annat alternativ.

Sedan olyckan har Mihai Neșu undvikit rampljuset, men när nu stiftelsen skulle lanseras så ägnade han sin födelsedagshelg åt att berätta om sin situation och möta alla de människor som vill honom väl. Redan i torsdags tjuvstartade hans gamla Steaua Bukarest med ett mäktigt tifo till hans ära, och med Neșu själv på plats följde FC Utrecht efter igår.

Själv uppskattade Mihai Neșu en lite mer undanskymd match allra mest. Före olyckan ägnade han en del av sin fritid åt att träna ett knattelag i Utrecht. De har hunnit bli lite större nu. Igår gjorde spelade de sin allra första match på fullstor elvamannaplan, och deras gamla tränare satt på läktaren och såg på.

Hemsidan för Mihai Neșus stiftelse finns här.

•••

Ah, in such an ugly time the real protest is beauty. Ska man välja Mihai Neșu-synsättet på allt elände som drabbat Rangers – och det ska man ju – så fokuserar man inte på den finansiella härdsmältan, utan snarare på reaktionerna på den.

För lördagsmatchen mot Kilmarnock var Ibrox-läktarna packade med mer än 50 000 åskådare, fler än på någon annan brittisk arena i helgen. Flera av de som var där såna som inte haft råd att gå på länge, men som nu fått sina biljetter betalda av mer kapitalstarka Rangers-supportrar i andra länder.

Det sägs nu också att flera av spelarna – med Saša Papac och Lee McCulloch i främsta ledet – erbjudit sig att spela utan lön resten av säsongen, ifall det innebär att klubbanställda inte mister sina jobb.

Managern och klubbikonen Ally McCoist summerar:
– This is my club, the same as it is for thousands of Rangers supporters, and we don’t do walking away. We don’t do walking away.

•••

Annat som gladde mig, den här fotbollshelgen i februari 2012? Att Juventus gick upp i tillfällig serieledning med elva italienska spelare i startelvan, såklart, att Raúl gjorde sitt 400:e mål och att Borussia Dortmund tog med sig nästan 30 000 fans till bortamatchen i Berlin.

Vad tog ni själva med er från gräsplanerna ut i livet?

/Erik Niva