Och så var det med den saken.

En kombination av ett oskarpt övermod – ja, faktiskt – och ett stort systemfel fick Spurs att sjunka bottenlöst djupt på Emirates.

Det har sina fördelar att ha Harry Redknapp som manager, men det har samtidigt också sina ganska betydande nackdelar.

Hans matchplan går generellt ut på att helt enkelt vara bättre än motståndarna. Ut och kör, utnyttja det ni är bra på, gör vad ni vill, ha roligt. Det fungerar ofta oväntat bra mot sämre motstånd, men har alltid varit ett förhållningssätt med just den här sortens inbyggda fallucka.

Även om det inte såg så ut på San Siro har Arsenal fortfarande gott om saker som Tottenham inte har. Ett etablerat grundspel. En struktur att utgå ifrån. En tydlig ansvarsbild för varje position.

Under stora delar av matchen igår hade Arsenal ett 5-1-övertag på mittfältet. Vi hade två anfallare som inte var det minsta intresserade av att göra någon defensiv nytta, och tre mittfältare (Bale, Kranjcar och Modric) som alla fått mandat att spela i någon form av fri roll.

Så går det faktiskt inte att ha det. I ett derby mot ett desperat forcerande Arsenal kan det inte vara upp till spelarna själva att flyta in och ut ur matcherna efter eget huvud. En del av ledaruppdraget måste innebära att man faktiskt bestämmer, att man preciserar exakt vilket ansvar som följer med friheten.

Besviken? Det kan ni ge er fan på, men som Tottenham-supporter sitter jag på en ofrivillig fil mag i besvikelse. Jag känner till alla dess nyanser och skiftningar, och kan därigenom konstatera att det här var en helg som gav oss en ovanligt heltäckande grundkurs i just fotbollsbesvikelse.

Det här är en idrott som ger oss så oändligt många ingångar till att vilja gå och dränka oss i närmaste bäck.

Vad är egentligen värst?

Once-in-a-lifetime-besvikelsen
Cardiff City har inte vunnit en betydelsefull buckla på 85 år. Det är rimligt att tro att det kommer att dröja ytterligare 85 år innan de får en lika bra chans igen. Steven Gerrard missade, Charlie Adam missade och vägen upp för trappstegen till bucklan låg öppen. Men Cardiff missade mer. Kusin Anthony Gerrard missade mest, och den blytunga besvikelsen förstärks av att både han, hans klubb och dess supportrar vet att de förmodligen aldrig någonsin kommer att få samma möjlighet igen.

Sistaminutenbesvikelsen
Som sagt, så kul är det inte att förlora ett derby. Och inte blir det sådär jävla mycket roligare ifall man släpper in det avgörande målet i 92:a minuten. Besiktas hade åkt till serieledande grannarna från Galata, och två gånger om kämpat sig tillbaka upp till ett oavgjort resultat. De höll fortet in på stopptid – men när tilläggsminuterna var på väg att ticka undan så missade de att plocka upp den stångande svensken på bortre stolpen. Jag vet hur det är att stå där på den fientliga arenan och få jublet från de tre andra läktarna som ett slag i magen – och det är svårt att tänka sig något värre.

Konspirationsbesvikelsen
Den där känslan av att vara orättvist bortfuskad, av att ha blivit straffad av en inkompetent domare eller rent utav blockerad av konspirerande makter bortom ens egen kontroll… Den där känslan som både milanistas och juventinos tvingades brottas med under lördagskvällen. Antonio Conte vrålade om maffia. De rödsvarta funderade på om Sulley Muntari slagit nytt världsrekord i att skicka in bollen över linjen utan att få målet godkänt, eller om det fortfarande är Pedro Mendes och Frank Lampard som trängs på tronen.

Frustrationsbesvikelsen
Titeljagande Lille ledde matchen mot ett underlägset Rennes. De hade dessutom fördelen av att spela mot tio man i mer än 50 minuter. De hade bollen under nästan 70 procent av speltiden, de hade flera jättechanser att utöka ledningen – men de bemödade sig aldrig om att verkligen stänga matchen. Och givetvis, i den sista minuten kom istället den där blixt-från-klar-himmel-kvitteringen. Ingen tid att reagera eller kompensera. Det återstod bara för Lille att försöka hantera den där ilsket gnagande känslan av att ha kastat bort två livsviktiga poäng mer eller mindre frivilligt.

Resignationsbesvikelsen
23 minuter in på matchen tog Real Zaragoza oväntat ledningen mot ett trögstartat Málaga. När matchen var slut framstod det dock mest som att Málaga givit bortalaget ett måls handikapp innan de började ta dem på allvar. 5-1 blev förlustsiffrorna till slut, för ett Real Zaragoza som ligger sänkessist i La Liga med sina stackars 15 poäng. De åker ut. De vet om det, och de vet att de inte kan göra någonting åt det. De är bara för dåliga. Tre månader kvar av säsongen. Även om det är ett mer molande känsloläge än de andra ska man inte underskatta den nedbrytande effekten av den här sortens totala hopplöshet. 

/Erik Niva