Om vi nu har rullat igång det här gamla bloggtåget kan vi väl lika gärna fortsätta.

Det finns en cupmatch som hela Sverige (och Erik Niva) tänker sysselsätta sig med ikväll – så vi kan väl ägna oss åt två andra?

Fint.

Om ett par minuter kommer Zenit rulla igång mot Benfica, och de gör det med ett nyligen förlängt tränarkontrakt i bakfickan. Spalletti ska dansa halvnaken i sovjetisk vinterkyla i ett par säsonger till, är det tänkt, och det väcker ju sina naturliga frågor (inte bara om nakenheten).

Före frågorna: fakta. Den som får för sig att titta lite närmare på Europas tio bästa ligor, på de allra bästa europeiska landslagen, på lagen som just nu spelar slutspel i Champions League – kommer ju snabbt kunna konstatera att det här med italienska tränare blivit väldigt vanligt. När Manchester City vinner på shejklotto ringer de till Mancini. När PSG drar hem en Qatar-jackpot kallar de in Ancelotti. England plockade in Capello, Zenit betalar för förmånen att ha kvar Spalletti.

Här har ni listan över de länder som exporterat tränare till toppligorna (jag har plockat bort de interna brittimporterna till Premier League, och ett par ryss-ukrainska eller belgar-holländska gränsövergångar):

Italien:
Fabio Capello, England (nyss).
Roberto Mancini, Manchester City.
Carlo Ancelotti, PSG.
Luciano Spalletti, Zenit.

Argentina:
Mauricio Pochettino, Espanyol.
Diego Simeone, Atlético Madrid.
Marcelo Bielsa, Athletic Bilbao.

Tyskland:
Ottmar Hitzfeld, Schweiz.
Heiko Vogel, Basel.

Holland:
Dick Advocaat, Ryssland.
Martin Jol, Fulham.
Huub Stevens, Schalke.
Jos Luhukay, Augsburg.

Portugal:
Fernando Santos, Grekland.
José Mourinho, Real Madrid.
André Villas Boas, Chelsea.
José Coucerio, Lokomotiv Moskva.
Manuel Machado, Aris Thessaloniki.
Jesualdo Ferreira, Panathinaikos.

Chile:
Manuel Pellegrini, Malaga.

Frankrike:
Philippe Montanier, Real Sociedad.
Arsène Wenger, Arsenal.

Spanien:
Roberto Martinez, Wigan.
Luis Enrique, Roma.
Juande Ramos, Dnipro Dnepropetrovsk.
Ernesto Valverde, Olympiakos.
Javi Gracia, Kerkyra.

Schweiz:
Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach.

Norge:
Ståle Solbakken, Köln.

Bosnien:
Mehmet Baždarević, Sochaux.

Uruguay:
Pablo Correa, Évian Thonon.

Rumänien:
Dan Petrescu, FC Kuban Krasnodar.
Mircea Lucescu, Sjachtar Donetsk.
László Bölöni, Paok.

Serbien:
Slavoljub Muslin, Krasnodar.
Ivan Jovanović, Apoel.

Montenegro:
Miodrag Božović, Amkar Perm.

England:
Schteve McClaren, Twente.

Det är ju tydligt att de italienska och portugisiska tränarna står högst i kurs, att de engelska får lösa biljett på Eurostar eller låtsasbryta på främmande språk om de vill lura sig över till kontinenten.

Den italienska utbildningen, ymnighetshornet av fotbollsintellekt som strömmar ut därifrån kullarna kring Florens, har vi berättat om flera gånger förut. Den portugisiska trenden i Mourinhos fotspår är lätt att begripa sig på. Zaccheroni blir asiatisk mästare med Japan och det känns naturligt. Hervé Renard gör Zambia till Afrikas kungar, och är bara en av en uppsjö franska förbundskaptener på den kontinenten.

Men om vi ska problematisera den trendspaningen en smula så är det ju ändå märkligt att världens största fotbollsmakt de senaste åren knappt lämnat ett enda avtryck i den här aspekten.

Kort sagt: Varför väljer inte fler klubbar spanskt?

Spansk fotboll gjorde en enorm genomlysning för knappt 20 år sedan, och investerade enorma summor i sin infrastruktur. De fick in utländska influenser (Cruijff, Sacchi, Capello, Bielsa…) som lyfte metodiken till en ny nivå. Samtidigt utbildades tusentals tränare, i ett reportage som Guillem Balague gjorde för Sky i fjol nämnde José Segura – en av spanjorerna som varit med och format Liverpools moderna talangutveckling – siffran 23000.

Spanien ska alltså ha 23000 utbildade tränare, att jämföra med Englands 3-4000. En per sjutton licensierade spelare, att jämföra med en per 812 i England.

Jag vet inte exakt hur ackurata siffrorna är, men ingen kan ifrågasätta att den spanska modellen att bygga fotbollsklubbar och fotbollslag fungerat bättre än någon annan i Europa de senaste åren. Sverige är inte den enda nation som sneglat mot deras idéer, men vi är inte heller det enda land som hållit oss rätt kallsinniga till deras tränare (HBK-Pep fick ju inte dansa mer än en sommar). Valverde styr Olympiakos, Luis Enrique har oerhört spännande saker på gång i Rom – men där tar det slut.

Projektet som Roma satsat stort och sunt på kan öppna många dörrar, inte bara för dem.

•••
•••

Ja, och så den andra matchen då.  

Det här är den tid av året då fransk fotboll mest av allt ägnar sig åt att skriva sina cupsagor. Årets hjältar finns i ett minisamhälle ett par mil norr om Lyon: division IV-amatörerna i Bourg-Péronnas håller just i detta nu på att spela åttondelsfinal mot Olympique Marseille.

Bourg-Péronnas skrällvann mot formstarka Ligue 1-laket Ajaccio senast, vann i förlängning efter att Ajaccio kvitterat i 95:e, och i veckan som gått har vi bland annat kunnat se en gullig liten reportage-film där vi får följa sextondelshjälten Soulimane Ben Chaïb (efter vinsten mot Ajaccio sa han att han kände sig ”full – utan att ha druckit en droppe!”) när han ber sin arbetsgivare om ledigt. ”Jag är, som ni vet, fotbollsspelare, och vi ska möta Marseille”.

Målsmans intyg.

Matchen mot OM skulle spelats i Péronnas, sedan flyttades den till Saint-Étienne, för att till slut flyttas till Marseille.

Och det hade Bourg-Péronnas president ju inget emot.

1993 styrde Gilles Garnier av från sin semester i Menton för att häcka utanför Marseilles träningsanläggning, på jakt efter autografer. Didier Deschamps stannade och skrev, och Garnier har sparat fotot av deras möte. Han föddes ju marseillais, och han är det fortfarande.

– OM är laget i mitt hjärta sen jag var liten. Jag har aldrig trott att vi skulle få möta dom. Jag fattade det faktiskt inte förrän två dagar efter lottningen… Jag älskar Marseille sedan Skoblars och Magnussons tid, och det har inte ändrats. Jag älskar OM.

Han är inte ensam om att ha en speciell relation till OM. Marseille-grabben Anthony Abou Deraa, klubbens nyinköpte anfallare, är kusin till Cathy Abou Deraa i OM:s damlag. Och Claude Froment fostrades i OM:s akademi men tog sig aldrig hela vägen. Ikväll återvände han med sitt eget lag.

– Det är mitt livs match. Vi ska försöka skriva historia genom att vinna, lovade han.

Jag älskar Frankrike för deras cup, jag älskar den här sortens berättelser, och jag älskar när drömmar blir sanna. Just den här tar slut ikväll – Brandao har snubblat in två mål före paus – men Gilles Garnier fick i alla fall komma till sina drömmars arena och se klubben han styr spela fotboll mot klubben han dyrkar.

– Tänk vilken lycka att bara gå genom korridorerna och omklädningsrummen där så många stora spelare gått genom åren. Det kommer att vara ett ögonblick av ren lycka.

Och med det vrider vi blicken mot det gröna bruna fältets schack i Sankt Petersburg.

/Simon Bank