Vitt är svart, upp är ner, och om Ior-gestalten Erik Niva försöker agera glädjespridare så är det väl inte mer än rätt att jag tar jobbet hemåt och tar tag i de mer hopplösa delarna av fotbollsvärlden.

När Glenn Gould körde sina maratonsessioner över pianot påstod han att han aldrig sov. Han ”lät tröttheten klinga av” istället. Efter att ha låtit tröttheten klinga av ett par timmar igår natt satte jag mig på ett och två flygplan och sen hade jag landat i den mest energiska del som finns i den gamla världen.

Jag är i Neapel, den första rapporten är lite dyster och handlar om varför Napoli är ett stort undantag i den här stan, där regeln är att stora drömmar kvävs, snarare än lyfter.

Texten är inspärrad bakom lås och bom, men har ni nycklar så finns den här.

Jag berättar bland annat om en misslyckad protest mot camorrans järngrepp i Scampia (jo, det var där som Mario Balotelli passade på att avlägga ett studiebesök häromsistens), men det finns ju andra berättelser också.

Det senaste året har ett nätverk av småföretagare runt Piazza Pietrasanta gått ihop och organiserat sig för att kunna vägra betala maffians utpressare.

– Rädslan är enorm, för de hotar dig, din affär, din familj, berättade en av handlarna, som ändå vågat ansluta sig till motrörelsen.

Och fotbollens roll?

Mest uppmärksammat blir det när sporten sätter sig i samma stolar som kriminaliteten. Urkraften El Pocho, Ezequiel Lavezzi, är det närmaste det moderna Napoli kommit en Maradona. Och precis som Diego har han tvingats förklara varför han umgåtts med Antonino Lo Russo, son till Lo Russo-klanens överhuvud Salvatore.

Lavezzi visste bara att Antonino var en supporterledare, och i Argentina är det normalt att man tar sitt ansvar och har en bra kontakt med de starka supportrarna.

– Jag såg inte till honom på ett tag, sen fick jag höra att han är på flykt och att han är en camorrista, men jag lovar att fram tills dess visste jag inte vad han gjorde.

Backen Fabiano Santacroce – som nu är utlånad till Parma – besökte Francesco Fucci, en supporter som kopplats till Mazzarella-klanen, medan han satt i husarrest. De hade lärt känna varandra genom Paolo Cannavaro, lagkaptenen.

– Vi försöker ha bra relationer med fansen, särskilt de organiserade, menade Santacroce, för det gör att vi kan spela under mindre press.

Att fotbollsspelare och supportrar har nära band är inget att racka ner på, och det är inte märkligt att steget till maffian är kort, helt enkelt eftersom avståndet till maffian är kort i Neapel. I Palermo brukade maffian få hundra biljetter till varje hemmamatch, och förre sportchefen Rino Foschi fick för inte särskilt länge sedan ett gethuvud skickat hem lagom till jul. En klan ville sätta press inför stora byggen som klubben och president-Zamparini skulle göra. Även om maffian helst undviker att arbeta mot stora klubbar – det syns för mycket – så rör de sig i cirklar och system runt omkring.

Men det händer också att den sätts i mittcirkeln så att alla kan se den.

I lördags spelades en turnering i Scampia, det stora, misslyckade betongprojektet norr om innerstan som ni sett i Roberto Savianos film om Gomorra. Ungefär samtidigt som polisen hittade en gömma med fyra kilo färdigdelat knark på ett par stenkasts avstånd ställde tre lag upp för att spela en triangelcup mot maffian. Lokala ungdomar, journalister, politiker och representanter för rättssamhället möttes i tre matcher.

– Det här är ett tillfälle att visa för alla att Scampia till 99 procent består av hederliga människor, och att det är orättvist att stämpla dem som medbrottslingar, förklarade Neapel-domaren Bruno D’Urso.

Fotbollen i Scampia har uppmärksammats förut. Neapel-ikonerna Ciro Ferraras och Fabio Cannavaros stiftelse har stöttat projekt här, och under VM senast stannade tv-kamerorna till för att göra ett reportage om fotbollsskolan Arci Scampia, och höra efter varför de också lär ut pizzabakning.

Efter tre matcher i lördags delade högerpolitikern Angelo Pisani ut priser, sedan använde han jippot till att markera mot andra jippon:

– Vi behöver inte kaos, braskande nyheter och sterila manifestationer om eftermiddagarna, förklarade han. Vi behöver resurser och kontinuerliga insatser. Från att vara en förort vill vi att Scampia blir själva centrum för en ny verklighet i staden.

/Simon Bank