När Zlatan skickade in den där straffen fick jag ett sms från chefen. Två ord, bara: Game over.

Fast… nä. Saken med den här kvällen var ju att det aldrig blev någon match, att den aldrig började. Visst, det är fantastiskt att se Milan spela en fotboll som skiftar fart åt två håll, inte bara neråt – men framför allt var det hemskt att se ett Arsenal som föll tillbaka in i den där föräldralösa identiteten de lallade runt i för ett år sen.

Viljelöst, räddhågset, likblekt. En till sådan där match där man börjar bläddra i pappren för att se om det inte finns en Pat Vieira eller Kolo Touré eller, vafan, en Frimpong-friskus, att slänga in från bänken.

Mot ett riktigt Milan, ett starkt Milan, var det som att skicka ut ett försvarslöst litet rispapper i en storm. KP Boateng och Noccerino är så fina med sin dynamik, Robinho kan tydligen göra mål också, van Bommel kunde stå still och vara sitt överlägsna, vuxna fotbollsjag – och Zlatan Ibrahimovic visade redan i början, när han inte fick hem särskilt mycket, att han har ett klipp i benen, en fysisk utstrålning som februari-Zlatan inte haft på flera år.

Ni får läsa mer på annat håll, Erik ska febra ihop en krönika till imorgon och något säger mig att Zlatan eventuellt kommer att vilja prata med Jennifer Wegerup just ikväll.

Det var en stor kväll för Milan. Det var ett stort ingenting för Arsène Wenger och hans fotbollsklubb.

/Simon Bank