När jag var i Swansea i förra veckan snubblade jag över den tankeväckande historien om Kevin Cullis.

Ni förstår, Kevin Cullis var en 38-årig fotbollsfarsa bland alla andra.

Han hade aldrig spelat själv på någon vettig nivå, men var gymnastiklärare till yrket och hjälpte till lite med ett av Cradleys juniorlag på fritiden.

Men en februaridag ringde hans kompis. Yvige affärsmannen Michael Thompson hade just gjort ännu en sina snabbdealar, och tagit kontrollen över Swansea City nere i tredjedivisionen. Saker och ting hade dock kört ihop sig lite, så nu stod klubben utan manager. Thompson hade ingen större koll på utbudet av lediga managers, men han visste ju att Cullis gillade sin sport och höll på och träna ett gäng ambitiösa killar på kvällarna, så… Tja, kunde han inte tänka sig att hoppa in och göra en insats för Swansea också?

Hur svårt kunde det vara?

Cullis var inte typen som sa nej till en jättechans när den bet honom i näsan, så en dryg vecka senare stod han där i omklädningsrummet och gav sin syn på hur matchen mot Swindon Town skulle vinnas.

Ytterligare en vecka därefter åkte han ut med huvudet före ur samma omklädningsrum.

Han hade blivit avslöjad. En premiärförlust hade följts av en träningsvecka utan någon enda antydan till professionellt upplägg, och halvvägs in i den andra matchen låg ett totalt oorganiserat Swansea under med 4-0 mot Blackpool.

När Cullis kom in i omklädningsrummet för att hålla sitt halvtidsanförande så slängde några av lagets mer rutinerade spelare handgripligen ut honom. Stämningen därefter var… lite frostig… så under hemresan togs ett mer eller mindre gemensamt beslut om att Cullis skulle gå av vid en bensinstation utanför Reading.

Han kom sedan aldrig tillbaka till Swansea igen.

Tyvärr är väl sensmoralen i den här historien att det inte spelar någon större roll hur bra man är på Football Manager eller hur jämnårig man än råkar vara med André Villas-Boas – vi skulle ändå inte tillstymmelsen av en chans att hålla oss flytande ifall vi lyftes upp av en osynlig hand som satte ner oss i en professionell fotbollsklubbs omklädningsrum.

Men varför inte?

De flesta av oss har ju sett väl så många matcher som de flesta tränarna, och…. Det borde väl ändå ha givit någon sorts grundläggande förståelse för sporten?!

Tja, för egen del tror jag faktiskt att köpandet och säljandet av spelarna, laguttagningarna och de grundläggande matchplanerna vore de minsta problemen. Jag skulle ju inte kunna matcha José Mourinho när det blev dags att försöka påverka matchbilder med taktiska schackdrag i realtid, men jag skulle nog kunna skrapa ihop en duglig förstaelva utifrån min budget och därefter skicka ut dem på planen i en någorlunda korrekt formation.

Nej, de tre vassaste yxorna att fälla mig skulle istället vara…

…Auktoriteten
Förmodligen det allra viktigaste för dagens tränare, det är den här förmågan att sätta sig själv i en reell ledarposition. Du måste få omklädningsrummet med dig. Du måste få dem att respektera dig – och inspireras av dig. Det räcker ju inte att vara auktoritär för sakens skäll. Spelargruppen måste ju verkligen tro på dig och din vision, tro på att den kan leda dem till ännu större framgångar och rikedomar. Och här skulle ju jag vara förlorad. Jag har faktiskt svårt att tänka mig någon gruppdynamik som skulle passa mig sämre än den som råder i elitfotbollens omklädningsrum. Nyrika, hormonpumpade, övertatuerade, egocentrerade 22-åringar med sin egen speciella världsbild… Jag hade inte begripit vad de hade pratat om, de hade varit ointresserade av vad jag hade haft att säga. Jag hade tappat omklädningsrummet innan jag ens klivit in i det.

…Träningsmetodiken
Här är det segment där jag verkligen hade lidit av att inte ha gått någon av alla de där formellt GIH-doftande utbildningarna i träningsskap. Att sätta ihop ett övningsschema hade väl varit en sak – jag hade alltid kunnat importera ett upplägg från någon annan klubb – men jag helt saknat fysiologisk kunskap kring vilka konsekvenser det sedan fick. Överbelastning? Skaderisk? Men precis som i alla andra sammanhang handlar ju så väldigt mycket kring ens egen framgång om att omge sig med rätt folk, och det är möjligt att jag hade kunnat hantera den här problematiken hjäpligt genom att hämta in ett par skickliga coacher och fysmänniskor.

…Nätverkandet
Kruxet som hade fått mig att halka av karusellen helt så fort jag sparkats av den första hästen. Varför tror ni att tränare som Sven-Göran Eriksson och Avram Grant fortsätter få välbetalda jobb, trots att de mest misslyckas var de än hamnar numera? Jo, av den enkla anledningen att de känner rätt människor. Genom årtionden av wining and dining har de byggt upp nära relationer till agenter, fixare, mellanhänder, rådgivare och deras klienter – män med makt och pengar. Alla som någon gång sökt ny anställning vet ju hur det är. I praktiken tillsätts ju inte jobben utifrån personliga brev, intervjuer och kvalifikationer – de går till de som känner någon som känner någon. I de här kretsarna känner jag inte speciellt många alls.

Ändå tror jag faktiskt att jag hade klarat mig marginellt bättre än Kevin Cullis. Jag inbillar mig att jag hade kunnat klamra mig kvar lite längre än en vecka, och har en vanföreställning om att jag hade kunnat hålla klubben ovanför nedflyttningsstrecket ifall jag till exempel fick ta över ansvaret för Aston Villa i morgon.

Resultaten hade försämrats drastiskt, såklart, men jag hade gjort det enkla enkelt – spelat de bästa spelarna i en välbekant formation, samtidigt som jag hade försökt liera mig med de rutinerade tungviktarna i spelargruppen.

Laget hade sjunkit som en sten genom tabellen – men som en ganska lätt sten – och bromsat in på en sextondeplats, två poäng ovanför strecket. Fansen skulle däremot vara så missnöjda att det hade varit fullständigt uteslutet att inte ge mig sparken omedelbart på säsongsslutet, och därefter hade min nätverksbrist fått följden att inga ny jobberbjudanden singlade in.

En managerkarriär som aldrig lovade ett endaste dyft skulle ha varit slut innan den ens började.

Och Kevin Cullis då? Vad hände med honom? Senast jag hörde något så dömdes han till fängelsestraff för bedrägeri.

/Erik Niva