Det har gått snart tio år sen en stekhet dag i Oita, Japan. Tio år sen Magnus Hedman inte nådde ner till stolpen och en roulette-snurrande Anders Svensson var en centimeter ifrån att göra världens bästa mål.

Idag käkar Magnus Hedman krögarpytt och tar kärlekssteg, medan Anders Svensson värmer upp i Zagreb.

Och Senegal?

Jo, dom spelar också fotboll idag – träningsmatch mot Sydafrika i Durban – men de gör det som representanter för ett land och ett lag som inte riktigt blivit vad de borde.

2002 var Senegal en berättelse om framgång, inte bara på fotbollsplanen. Där var de i och för sig fantastiska, med årets afrikanske spelare (den store humanisten El-Hadji Diouf) längst fram och en Timoteij-doftande Bruno Metsu vid sidlinjerna. Senegal gick till kvartsfinal, de bjöd in till fester efter sina vinstmatcher, och de gjorde det som ett av Afrikas mest progressiva länder. En demokrati, med en historia utan militärkupper, och med en relativt sett stor transparens oavsett om det gällde regering eller fotbollsförbund.

Stjärnorna hamnade runt hela Europa, superlöftet Diouf köptes dyrt av ett satsande Liverpool, Metsu gifte sig med den senegalesiska sångstjärnan Daba (hon som i ett Guardian-reportage under VM kallades ”extremely beautiful”), och en glädjestrålande president Abdoulaye Wade tog emot hjältarna när de kom hem till Dakar.

De där åren gick det mesta åt rätt håll. Den stabila demokratiska traditionen, press- och åsiktsfriheten, allt sånt gjorde att Senegal var ett afrikanskt föredöme, attraktivt för internationella investeringar.

Antalet senegaleser som levde under fattigdomsgränsen sjönk från 57,1 procent till 50,8 procent under första halvan av 00-talet. President Wade hade ett stort folkligt stöd, och allt var bara början på en blomstrande ny tid. För fotbollen, för nationen.

Några år senare ser det ut som att det var själva höjdpunkten.

De senaste fem åren har fattigdomen ökat igen, och kriserna har avlöst varandra: energikriser, livsmedelskriser, den globala finanskrisen, en stor torka ifjol som lamslog delar av jordbruket. Regeringen har investerat stort i viktiga projekt i Dakar (vissa var ju mindre nödvändiga än andra), men när de ekonomiska kurvorna vände fanns inga marginaler kvar. Under de sju år som följde efter VM 2002 ökade siffrorna för både arbetslöshet och undersysselsättning. I takt med att president Wade styrde fler och fler maktpositioner, med mer och mer budgetansvar, över till sin son Karim så har förtroendet för både politik och president sjunkit.

Och inte gick det nåt vidare för fotbollslaget heller.

När förra VM rullade igång på hemmakontinenten var Senegal inte ens med. Medan Kamerun premiärspelade nere i Sydafrika ställde sig Youssou N’dour, Senegals mest kände artist, på en scen i östra Paris för att uppträda vid den årliga Bercy-konserten.

Två saker var speciella med uppträdandet.

Det första: N’Dour tillägnade spelningen till Bruno Metsu.
– För att han är min vän, och för att han fick Senegal att vibrera en gång.

Det andra anmärkningsvärda var att N’Dour tog tillfället i akt att förklara att han ville vara delaktig i presidentvalet 2012.
Han var inte nöjd med att alla unga flydde Afrika för Europa. Och han var inte längre nöjd med vart Senegal var på väg.

När Senegal spelar fotboll i Durban ikväll har det gått tre dygn sedan presidentvalet. Efter många om och men, och efter stora protester, kom resultatet: det blir en andra valomgång. En 85-årig Wade hotas av oppositionens starkaste kandidat, Macky Sall.

Om Wades fiender lyckas sluta upp bakom Sall i nästa valomgång talar mycket för ett maktskifte. Om ”Le Vieux” (”Den Gamle”) överlever krisen fruktar många en regelrätt revolt.

Youssou N’dour är inte längre en kandidat, men han är fortfarande delaktig i debatten. Den mest uppmärksammade delen av oppositionen heter Y’en a marre (”Vi har fått nog av det”), ett löst sammanhängande rap-kollektiv från Dakar. De har lett möten, mobiliserat det unga Senegal mot Wade och spelat in protestlåtar. När valkampanjen gick in på upploppet släppte de singeln ”Faux! Pas Forcé”, där de vädjar till presidenten att avgå:

Si tu aimes ton pays… ne soit pas comme Kadhafi. Om du älskar ditt land… bli inte som Gaddafi.

Det utlösande för motrörelsen var att Abdoulaye Wade förra sommaren började försöka genomföra en serie reformer för att underlätta för honom att behålla makten. Sedan 2001 har det funnits en övre gräns i konstitutionen på två mandatperioder (tio år), men Wade hävdar att hans första presidentperiod ju inföll före den reformen och att han därigenom borde kunna sitta fem år till.

Om tre veckor väntar en andra valomgång, vad som väntar på andra sidan vet ingen, men Västafrikas stora förebild har förlorat farten. Det har de gjort på planen också. De kom till afrikanska mästerskapen senast med ett grymt kvalspel i ryggen och med superstjärnor som Diawara, Mangane, Sow, Niang och Demba Ba i laget – men åkte hem direkt, efter den Nordin-poetiska resultatraden 1–2, 1–2, 1–2. El-Hadji Diouf har dömts till en femårig avstängning efter att ha kallat afrikansk fotboll ”genomkorrumperad”, och förbundskaptenen Amara Traore fick sparken häromveckan.

Ikväll möter Senegal Sydafrika, och de gör det utan någon förbundskapten på bänken. De har haft fem tränare sedan Anders Svensson prickade stolpen, men ingen har egentligen lyckats.

Och framtiden?

Ingen vet vad som händer med Senegal, ingen vet vad som händer i valet i mars, ingen vet om det dyker upp en kraft som kan ena landet igen.

Men Bruno Metsu har i alla fall gett en intervju ut från sin plats i Qatar, där han hängt de senaste åren. Han har en teori kring vad som gått fel i Senegal:

– Det har inte funnits rätt sorts kemi i laget.

Metsu meddelar också att han är beredd att återvända, om de vill ha honom.

/Simon Bank