De säger att en konstnär aldrig någonsin kan upphöra att vara en konstnär, hur gärna han än vill och hur mycket han än försöker.

Som alla vet är ju Robin van Persie son till en skulptör och en målare. Han hade en uppväxt där han alltid uppmuntrades till kreativitet och nyskapande. Den genomsnittlige holländaren är egensinnig, självständig och frisinnad. Robin van Persie är allt det där, i ännu mycket högre doser.

För några år sedan beskrev han sin syn på fotboll i en klassisk Daily Mail-intervju:
– När jag ser på fotbollsplanen så ser jag på den som min kanvas. Jag ser lösningar, möjligheter, utrymmet att uttrycka mig själv. Själv var jag inte artistisk vad gällde att teckna eller måla, men jag var artistisk när det rörde sig om idrott. Jag letar alltid efter det ultimata, det maximala.

De senare åren har resonemangen låtit annorlunda.
– Tidigare brukade jag överväga alternativen, tänka efter om det fanns läge för en chip eller en klack för att få till den vackraste avslutningen. Nu ska bara bollen in. Jag bryr mig inte ett jävla dugg om hur det går till.

Det senaste kalenderåret har Robin van Persie gjort 45 mål. Många av dem har varit enkla, oestetiska petningar från fyra, fem meter.

Ikväll kom så läget efter drygt 59 minuters spel. Lägenas läge. Ett parerat Gervinho-skott, en retur som rullade fram mot honom, några få meter framför ett i stort sett vidöppet mål.

Allt Robin van Persie behövde göra var att trycka till bollen någorlunda ordentligt. I så fall hade en obalanserad Christian Abbiati aldrig ens haft en chans att hinna reagera.

I så fall hade han varit tvåmålsskytten som tagit sitt lag hela vägen ikapp, och i så fall är jag också ganska övertygad om att Arsenal hade fullbordat en av de mest mirakulösa vändningarna i hela idrottshistorien.

Istället tog den där konstnärliga instinkten över, den där medfödda viljan att sätta dit den allra vackrast tänkbara finishen på konstverket.

Innan Robin van Persie ens hade hunnit tänka en medveten tanke hade han nonchalant chippat bollen mot nättaket, och innan han hade förstått vad som hade hänt hade en stark Abbiati-arm flaxat bort den.

Det var en hårresande miss, en fotbollens motsvarighet till den där snowboardtjejen som var ett gupp ifrån ett OS-guld, men ramlade bort medaljen då hon skulle showa fram någon sorts trick.

Robin van Persie är och förblir Arsenals mest framstående och mest betydelsefulla spelare. Det senaste året har han obestridligen tillhört världens allra bästa, och alltså gjort 45 mål.

Jag undrar hur många av dem han hade bytt bort för att få chansen att göra om den där senaste avslutningen en enda gång till.

/Erik Niva