Var fan är alla andra?

Jag vet inte om ni sett det, men Sky Sports ägnade sitt måndagsprogram åt vad de kallade Football’s Last Taboo. Samma gamla fråga: var är alla bögar i fotbollssporten? Låt mig återkomma till det, först kan vi ju konstatera den osvikligt ironiska tajmingen i att programmet sändes samma vecka som John Fashanu gav en Talksport-intervju om sin bror Justin.

Ni känner till berättelsen om Justin: hur han kom ut som den hittills ende öppet homosexuelle spelaren i engelsk proffsfotboll, hur hans liv och karriär svängde, hur han till slut – deprimerad och anklagad för sexbrott – tog sitt eget liv 1998, 37 år gammal.

John Fashanu tog avstånd ifrån sin storebror när han kom ut, och i veckan som gick förklarade han att han att han inte ens tror att Justin var homosexuell.

– Det handlade inte om att han var gay, om han var vit eller svart, det där brydde jag mig inte om alls. Vad jag bryr mig om är om någon ställer sig på taken och skriker att ”jag är svart” eller ”jag är straight” eller ”jag är gay” för att få publicitet eller pengar. Någon som hittar på saker för att få uppmärksamhet.

– Min dotter var väldigt nära sin farbror och det har tagit lång tid för henne att förstå att Justin egentligen inte var bög, att han bara ville ha uppmärksamhet. Jag minns att Justin kom ut med en annan story om att han dejtade en tjej från Coronation Street också. Det var också bara för att hamna på förstasidorna.

Diskussionen i Sky Sports handlar, och handlar inte, om Fashanu. Programmet tog upp samma gamla märkliga matematik som studsat mellan väggarna de senaste åren, att det antingen inte finns några bögar som spelar fotboll, eller att de finns, men inte vågar vara öppna med det.

Var fan är alla andra?

När Anton Hysén kom ut frågade han det, och om han gläntade på dörren till gay-garderoben så har i alla fall en kollega hunnit ut sedan dess. Precis före årsskiftet berättade David Testo, en 30-årig mittfältare som spelat professionellt i USA i tio år (senast i Montreal Impact) att han stått i den där garderoben en hel karriär. Sky Sports har pratat med honom, och eftersom vi fortfarande har såpass få vittnesmål om hur det ser ut där inne så finns det all anledning att lyssna på vad han har att säga.

– Jag vill inte framställas som ett offer. Men det fanns perioder under matcher när jag fick ta emot påhopp från andra spelare.

– När jag ser tillbaka inser jag hur tufft det var, och hur tufft det är för alla som går igenom det nu. Att inte kunna uttrycka det som betyder allra mest för dig tar energi. Att spela på hög nivå och tävla i en omgivning som inte accepterar dig, det dödar nästan all energi du har, varje enskild dag.

Under sina tio år som elitspelare var David Testo helt ensam, han visste inte om en enda homosexuell fotbollsspelare. När han väl kom ut hörde han av dem, flera stycken. Han rekommenderade dem ingenting, sa inte åt dem att komma ut själva, om de inte var helt trygga och säkra.

Med eller utan Anton Hysén så är det fortfarande så vår fotbollsvärld ser ut, för dem som inte står inuti normen och tittar ut utan utanför normen och tittar in.

Och för att inte inleda en måndagskväll med det lite nedstämda tonfallet vill jag berätta den bästa historia jag känner till – den är amerikansk, de kan sina berättelser – om hur det också kan vara, hur det borde vara, för den som vågar ställa sig upp i omklädningsrummet och berätta vem han eller hon är.

Den handlar också om en fotbollsspelare, den amerikanska sorten som spelar med axelskydd.

Brian Sims är en av de stora gay-ikonerna inom amerikansk idrott, men det har inte alltid varit så. Sims föräldrar jobbade i armén, han växte upp i Pennsylvania och hade både fysiken och spelsinnet för att bli en framgångsrik football-spelare. Han fick stipendie på college och blev snabbt kapten och nyckelspelare i Bloomsburgs NCAA-lag. 2009 kom han ut som bög, men ingen av hans gamla lagkompisar blev överraskad.

De visste ju redan, och Brian Sims har berättat hur det gick till när de fick veta vem han var. Eller – framför allt har Brian Sims berättat hur det gick till när han fick veta vilka de var.

Huffington Post har publicerat hans historia. Den är värd att läsa:

År 2000 spelade Bloomsburg en legendarisk säsong, den längsta skolsäsongen någonsin. Sims var snygg, men totalt ointresserad av tjejer. Snacket på skolan hade börjat gå, till slut konfronterade lagets quarterback honom.

– Är du bög, Sims?

Brian sa som det var. Hans lagkompis nickade.

– Okej. Cool. Tack för att du berättade.

När en visste så visste snart alla i laget. En efter en sökte upp honom, stöttade honom, bad om ursäkt för saker de möjligen sagt, för jargongen.

Inga problem? Jo, de dök ju upp.

När laget gick förbi medan några yngre spelare körde en övning där de gick runt på alla fyra, med röven i vädret, tyckte en av lagets tränare – som inte visste något om Sims läggning – att det var läge för lite bögskämtsjargong.

– Det här är Sims favoritövning! flinade han.

Det var jargong, det var ett skämt, för Brian Sims var det något han vant sig vid – för hans lagkompisar hade det blivit något annat. De visste ju. De visste att det var någon som, medvetet eller inte, bar sig svinigt åt mot deras kapten.

De satte av mot sin tränare för att konfrontera honom. Ett lag fullt av stora, jävla football-spelare som ville markera vad som var okej och inte.

– Jag sprang dit, avbröt alltihop. Jag tror inte att han fattade vad som hände. Efter träningen sökte jag upp honom för att förklara, men han gick bara rakt förbi mig, utan att säga ett ord.

Sims försökte prata med honom igen, och igen. Utan att nå fram, utan att få kontakt.

Dagen efter stod laget och förberedde sig för att gå till träningen när samme tränare kom in. Han gick rakt förbi allihop och hoppade upp på ett bord. Han hade något att säga och han ville att alla skulle lyssna.

– Igår sa jag nåt riktigt jävla dumt. Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt att lära er vad det betyder att vara en lagkamrat, men igår var det ni som var tvungna att lära mig.

Det finns möjligen något amerikaniserat glittrande i berättardramaturgin, men det är likafullt Brian Sims bakgrund, det är hans historia och hans liv.

– Det där var ett avgörande ögonblick för mig, säger han.
– Jag visste att det skulle ordna sig med laget när de tog tag i tränaren och sa att ”det är bäst att det här är okej för dig – för det är det för oss”.

Det dröjde nio år innan Brian Sims kom ut i offentligheten och tog steget till att bli talesman för HBTQ-rättigheter. Idag kandiderar han för att bli den första öppet homosexuella ledamoten i Pennsylvanias generalförsamling.

/Simon Bank