Bland skurkar, helgon och vanligt folk.

Chelsea sätter upp den största internationella föreställningen som gått på Stamford Bridge sedan de mötte Barcelona 2005. Didier Drogba gör ett mål, John Terry ett annat, Frank Lampard ett tredje.

Lampard har jag redan deklarerat min oreserverade respekt för, och dubbelnaturen Drogba får vi avhandla en annan dag. Jag har nämligen något jag skulle vilja ha sagt om mannen som banderollen beskriver som kaptenen, ledaren och legendaren John Terry.

Det är en sådan bloggvecka. Simon Bank gjorde ju ytterligare ett försök att nyansera uttolkandet av Zlatan Ibrahimovic häromdagen, och John Terry är också en man som tycks få folk att känna att de måste välja en svartvit åsikt.

Jag förstår ju varför det blir så. Om man mest läser om John Terry i pressen är det helt enkelt omöjligt att tycka om karln. Om man däremot ser honom spela fotboll som han gjorde igår går det inte att undvika att göra det.

Hjälte eller ärkesvin? Det ena eller det andra? Naturligtvis både och.

Själv gjorde jag ett försök att skriva om de olika sidorna av mannen i höstas, men fick då mest den sortens respons som gick ut på att jag antingen var rasist, kommunist eller Chelsea-supporter. Det är som det är med det. För några månader sedan började det dock snurra runt en annan text på olika Chelsea-forum, en långt mycket mer initierad och målande text.

Den var skriven av en kille som heter Sam Tillen.

För tio år sedan spelade Tillen för Chelseas juniorlag. Han var 17 år då. En av klubbens mer lovande talanger, men tyvärr också oerhört skadedrabbad. Under en av sina långa rehabperioder kom han att träna med John Terry, som också höll på att kämpa sig tillbaka från en skada.

De två lärde känna varandra, trots att deras karriärer gick i helt olika riktningar. Den 22-årige Terry var snart tillbaka på planen, och etablerade sig som a-lagets kapten. Tillen kollapsade i sin comeback för juniorlaget. Efter elva månaders skadefrånvaro var han tvungen att återvända till operationsbordet.

När han väl återvände till träningsanläggningen möttes han av John Terry, som förklarade att han tänkte använda a-lagets böteskassa för att skicka Tillen på semester.
– Du kan åka vart du vill. Ta med din kompis eller din bror – du förtjänar något bra. Tänk inte på vad det kostar, det är inte dina pengar. Berätta bara för oss vad du vill göra, så arrangerar vi det.
Tillen stammade fram ett ”tack”. Hans mamma hade nyss gått igenom en operation av annan karaktär, så han tänkte att han skulle ta med henne till södra Spanien. Det var lagom nära, inte för dyrt.
– Jag ville inte utnyttja Johns generositet och kände mig inte bekväm med att spendera andras pengar, så på träningen dagen efter frågade jag: ”Är det okej om jag åker till Sevilla över helgen?”. Han svarade: ”Kom igen, Tills! Du kan åka vart du vill – gratis – och du vill åka dit. Det är oktober. Det kommer inte ens att vara varmt. Kolla på det igen. Åk till Karibien eller något. Du ska sitta på en strand och inte oroa dig för vad det kostar – det ska vi se till”.

Efter mycket våndande bokade Tillen en långresa till Tobago för sig och sin mamma. När han väl kom tillbaka var han utvilad, uppfräschad, redo att spela fotboll igen. En tidig morgon på träningsanläggningen gjorde han ännu ett comebackförsök, i en juniormatch mot Crystal Palace. John Terry satt på läktaren.
– Det var fem timmar kvar till a-lagets träning, men han hade åkt in bara för att se om jag skulle klara av att ta mig igenom matchen. Det var verkligen inget han behövde göra. Han gjorde det ändå.

Tillen drog igenom en hel rad exempel på andra gånger John Terry visat värme, generositet och lojalitet mot människor lägre ner i Chelseas klubbhierarki. Han betalade körlektionerna för alla juniorspelare som höll på att ta körkort. Han guidade dem rätt i djungeln av kontrakt och agenter. Han såg till att de fick rejält tilltagna bonusar när de putsade a-lagsspelarnas skor, och han betalade till och med deras böter ifall han ansåg att de blivit orättvist behandlade.
– Naturligtvis sa han till dem att aldrig berätta något för någon. Och allt det här hände före Roman Abramovitjs tid, innan John var en superstjärna som tjänade ofantliga pengar.

På den här tiden hade Chelsea en gammal massör som hette Al. Han var inte mer välbetald än någon annan massör, utan hankade sig fram och tog sig till jobbet med en rostig gammal bil som till slut säckade ihop fullständigt. För Al var det ett dråpslag. Han trodde att han skulle behöva pensionera sig, då han var för gammal för att orka med kollektivtrafiken.
– Efter träningen en dag sa John åt honom att följa med ut. Han höll för Als ögon och ledde honom ut till parkeringen. När han öppnade dem såg han en helt ny bil. John hade sett till att alla a-lagsspelare hade varit med och betalat. Den gamla mannen började gråta.

Sam Tillen jämför John Terry med Marcel Desailly, världsmästaren som var Chelseas tidigare lagkapten.
– Han var enorm som spelare, men ingenting som kapten, inte ens i närheten av John. Under mina första år i juniorlaget var det mitt jobb att fixa fram a-lagströjor med autografter, för att skänka till välgörenhet. Vi radade upp oss i hallen där a-lagsspelarna gick förbi före träningen, bad dem att skriva på tröjorna. När Desailly kom brukade han låtsas prata telefon, så att han slapp göra något. Vi bara: ”Marcel, uuuummm… Marcel, skulle du kunna vara snäll att…?”. Men så var han bara borta. Besvikelse.
– John är den perfekta kaptenen. Han glömde aldrig hur det var att vara juniorspelare. Han fanns alltid tillgänglig om du ville prata med honom. Han frågade alltid varje juniorspelare hur det gick för dem, och om han hörde att du hade gjort en bra match så gratulerade han dig och uppmuntrade dig. Han visade verkligen ett äkta intresse, och glömde aldrig bort de unga spelarna.

John Terry är sannerligen inget snövitt helgon. Det är lätt att begripa varför Wayne Bridge inte vill skaka hans hand, varför bröderna Ferdinand inte vill ha med honom att göra och varför höga herrar i ansvarspositioner tycker att det är olämpligt att han ska leda det engelska landslaget. Samtidigt är det värt att lyssna på de människor som hade kontakt med JT för mer än ett årtionde sedan, och som fortfarande hade hoppat ut för närmsta stup ifall han hade bett dem.

Massören Al gick bort häromåret, efter en längre tids sjukdom. John Terry besökte honom regelbundet på sjukhuset, och höll tal i samband med begravningen.

Sam Tillen spelar numera fotboll för Knattspyrnufélagið Fram i Landsbankadeild-ligan på Island. Det är inget någon behöver berätta för John Terry. Jag är helt övertygad om att han har full koll på det.

/Erik Niva