Den här poesin: valde bort Champions League för egenträning igår. Det var ju ändå avgjort i N5, och Benfica–Zenit drog inte tillräckligt för att trumfa den exklusiva möjligheten att dra en lårmuskel i elljus.

Och vet ni – i samma sekund som Rosický skickade in 2–0 på Emirates slumpslocknade ljuset i Skarpnäck. Game on, training off. Erik har porträttecknat konstnären RVP en bit ner (jag är inte helt enig med situationsanalysen, men gillar tanken), men själv ska jag erkänna att jag fastnade mer för bilden av hur han skickade in den där säkra straffen ett par hundradelar före paus och hämtade bollen ur nätet.

Den blicken, den hållningen… alldeles oavsett hur många mål han vräkt in så var det första gången jag såg honom som en riktig kapten, allt inräknat. Förresten, på samma tema: hur många trodde egentligen att vi skulle se ett darr-Milan som verkligen, på riktigt, saknade den lugna pulsen hos Nesta och Clyde Seedorf?

Så långt – gårdagens nyheter. Det jag egentligen ville ge mig på är det som kan eller verkar vara på väg att hända med maktbalansen på den italienska mercaton.

Nu vet ju redan att precis alla bollar rullar åt rätt håll för Juventus just nu. De spelar 26 raka seriematcher utan förlust, de gör det med frenetisk energifotboll och elva italienare på planen. De har väckt nytt liv i italiensk fotbolls största mittfältsgeni, de har italiensk fotbolls enda toppmoderna arena som de fyller med publik. De har en sportslig ledning som gått från att vara utdömda provins-lallare till att ha stadens förtroende. Lapo Elkann är snyggare än någonsin. De släpper inte in mål ens när de släpper in mål. Och häromveckan sprang juniorerna hem Viareggio-turneringen och fick Andrea Agnelli att jubla över ”sin första titel”.

Det går, kort sagt, bra nu. Nyligen satt ds Beppe Marotta och drog upp riktlinjer inför framtiden, och slog fast att Juve vill bli en klubb som skickar upp fem-sex egna juniorer i a-laget, så som Financial Fair Play-skötsamma elever måste göra.

Och det är här någonstans de spännande skuggrörelserna börjar synas.

Juves påstått nya linje har gjort att de kan veva hem riktigt stora talanger som brassebröderna Appelt och få dem att tro att dörren in till Juve Stadium står öppen. Men, framför allt, om ni följt nyhetsflödet det senaste dygnet har ni också sett ett viktigare och tyngre namn som börjat hänga runt med sin gamle kompis Pavel och det andra Juve-folket:

Carmine ”Mino” Raiola.

Det är Mino som sytt ihop affären som gör att den franske supertalangen Paul Pogba, 18, drar ifrån Manchester United innan de kan ta betalt för honom. En miljon euro i årslön i Juventus, två miljoner euro ner i fickan på Raiola. Sir Alex Ferguson är förstås vansinnig, ungefär lika vansinnig som de var i Le Havre när United var där och snodde Pogba häromåret.

Är affären ett tecken på att Mino Raiola lämnat sitt Milan-bygge och börjat bygga 2010-talets världsmittfält i Turin istället?

Va? En gång är ingen gång, säger ni?

Jo, men då tittar vi till Viareggio igen: Puasim Bouy, 18-årig marockansk holländare, tar ett par steg och skickar upp ett avgörande mål i nättaket mot Guaranì. Bouy gjorde 42 mål i Ajax juniorlag i fjol, i januaris sista skälvande timmar blev han klar för Juventus. Hans agent?

Carmine ”Mino” Raiola.

– Om Milan också ville ha honom? Visst. Men jag sa åt honom: Jag jobbar inte för Milan, gå vart du vill.

Pogba är en dunderfysisk innermittfältsdynamo. Nye Scholes, Nye Vieira. Bouy är en löpstark och teknisk innermittfältare som gör mål. Nye vad ni vill. Och om ni säger att två gånger är ingen gång så säger jag att Pajtim Kasami, 19, schweizare och U17-världsmästare som nu spelar som offensiv innermitt i Fulham, var halvvägs till Juventus i januari, men att man inte lyckades sy ihop affären hela vägen då – men att det är mycket möjligt att det händer i sommar.

Kasamis agent?

Den som gissar rätt vinner en italienskholländsk Pizza Margarita.

/Simon Bank