Vi jobbar ju alla med olika saker. Just i detta nu, till exempel, sitter jag i en hotellobby med två goda kollegor bredvid mig och en dator i knäet. Det knattrar, vi skriver de sista raderna om en fotbollsmatch mellan Kroatien och Sverige. Vi har beställt in kaffe och vatten och en öl, men bordet börjar bli tomt och kaffet är kallt. Flyget hem går om ett par timmar, vi funderar på om vi ska orka upp till frukost eller inte, kollar hur det är med strejken på Frankfurts flygplats, om mellanlandningen kan ställa till det.

Rossella Urru, en 29-årig kvinna från Orestano på Sardinien, valde ett annat jobb. Hon bedrev universitetsforskning om sahrawierna, om det ockuperade Västsahara, och hon bestämde sig för att åka till flyktinglägren i Algeriet för att volontärarbeta bland och för de hundratusen flyktingar som lever där. Forska, lära sig, informera, rapportera, arbeta mot fattigdom och svält.

Rossella bodde där, i ökenvinden, fram till den 22 oktober i fjol. Den 23 oktober gick Italiens utrikesministerie ut med en kort pressrelease:

Vi kan bekräfta att Rossella Urru, en italiensk medborgare som arbetar för den Internationella Kommittén för Folkutveckling (Cisp) kidnappades under natten. Genom sin krisenhet och den italienska ambassaden i Alger har ministeriet omedelbart aktiverat alla kanaler som kan föra fallet till en positiv lösning.

Tillsammans med två spanska hjälparbetare fördes Rossella Urru efter en kortare skottlossning bort av beväpnade män och togs över gränsen till Mali. Det skulle dröja nästan två månader innan Jamat Tawhid Wal Jihad Fi Garbi Afriqqiya, en utbrytargrupp från Al-Qaida, tog på sig ansvaret för kidnappningarna genom att visa videobilder på de bortförda.

I en redan inflammerad politisk situation blev fallet med de kidnappade hjälparbetarna ett nytt sår. På ena sidan står Front Polisario, en befrielserörelse som sedan mitten av 70-talet slagits för ett fritt Västsahara, och på den andra står det Marocko som de upplever som ockupationsmakt.

Sverige tillhör de länder som klart och tydligt tagit ställning för ett fritt Västsahara och mot Marocko. ”Den svenska regeringens hållning när det gäller Västsaharas status är kristallklar: Västsahara är inte en del av Marocko och Marocko har ingen laglig rätt till Västsahara”

Spanien och Italien har samma politiska hållning som Sverige, medan det finns krafter i Marocko som pekat på omständigheter kring kidnappningarna som ett bevis på Polisarios kontakt med terrorister.

Och mitt i storpolitiken finns tre familjer som vill ha hem sina barn.

När Giorgio Napolitano, Italiens president, besökte Sardinien i förra veckan hade han ett bestämt möte inbokat.
Rossella Urrus föräldrar ville veta vad som görs för deras dotter.
– Vi har nyheter. Vi vet att hon är vid god hälsa, och att myndigheterna arbetar för att hon ska bli fri, meddelade Napolitano.

Fallet med Rossella har blivit en angelägenhet för Italien i allmänhet, och för Sardinien i synnerhet. Medan regeringen ägnar sig åt tyst diplomati (vi känner igen begreppet) så kräver Mauro Pili, Berlusconis starke man på Sardinien, att något görs omedelbart.Under tiden driver Rossella Urrus familj sin egen kampanj genom en hemsida där människor berättar om deras dotter.

Det har nu gått 130 dagar sedan hjälparbetarna kidnappades, och om ni undrar varför i hela världen jag skriver om det i en blogg om fotboll så är det bara för att vi tycker om när vår del av världen knackar hål på sin bubbla och tar del av den andra, stora – och för att förklara varför Cagliari Calcio idag la ut ett speciellt meddelande på sin hemsida, ett som både spelare och klubb stod bakom:

Vi vet inte om du någonsin varit intresserad av oss, om du någonsin hejat på i rossoblu: det spelar ingen roll, vi vill tänka på dig som en äkta sard som är ”tillfälligt anställd utomlands”, och vi skulle också – efter att dina nära och kära gjort det – vilja ha möjligheten att hålla dig i vår ödmjuka famn.

 

/Simon Bank