Jag är inte så överdrivet mycket för religiösa uppenbarelser – men jag är jävligt mycket för att se Athletic Bilbao spela fotboll en bister marsdag i nådens år, 2012.

Själva matchen ska jag inte orera särskilt mycket om. Såg ni den inte så lär ni få höra. Manchester United-Athletic Bilbao, 2-3. ”Det bättre laget vann”, erkände Alex Ferguson, och vafan skulle han säga?! Det var ju klasskillnad. Athletic hade haft 26 skott mot mål, 55 procent av bollinnehavet och 8 hörnor. Manchester City var betydligt mindre spelmässigt överlägsna när de åkte till Old Trafford och vann med 6-1 i höstas.

Metodiken bakom har jag skrivit om tidigare, och jag ska inte trötta ut er med ytterligare anekdoter om den geniala galenskapen som präglar Marcelo Bielsa.

Det jag nu vill rusa ut och skrika om från hustaken är något långt mycket mer grundläggande, något långt mycket viktigare.

Det går.

Fortfarande. Faktiskt.

1979 gick Malmö FF till final i Europacupen med tio spelare från Malmö och en från Glimåkra, tio mil bort. Tanken på att lyckas med något liknande under 2000-talet har känts direkt skrattretande. Athletic Bilbaos envetna idé om att bara ställa upp med basker har mest framstått som en politisk markering, som på lite sikt skulle tvinga ner dem i La Segunda.

Men så kom då Marcelo Bielsa. Så kom den här fantastiske fotbollsvarelsen och visade vad något så gammalmodigt som en tränare kan uträtta.

Det tog några vingligt vilsna månader innan grunderna satte sig, men nu är Athletic Bilbao på väg upp genom den spanska tabellen med katapultkraft. Okej, de är inte lika bra som Barcelona eller Real Madrid – men det är inga andra lag i Champions League heller.

Athletic Bilbao kommer snart att ligga trea i La Liga. De är i final i spanska cupen. Jag kan inte se dem missa kvartsfinalen i Europa League.

På fullaste allvar skulle jag säga att de just nu är ett av hela Europas fem, sex bästa lag.

Och för att återigen återvända till huvudsaken – tillsammans med sina spelare har Marcelo Bielsa åstadkommit allt detta under sju ynka månader på träningsplanen.

Visserligen har ju Athletic Bilbao klart mycket högre omsättning än någon av våra svenska lilleputtar, men de tillhör ändå inte Europas 50 rikaste klubbar. Hade han bara fått förtroende, manöverutrymme och några dussin löpvilliga ben – då hade Marcelo Bielsa kunnat upprepa tricket i nästan vilken mellanstor europeisk förening som helst.

”Presspel är synonymt med fotboll”, är ju Bielsas grundmantra, och ska vi fortsätta parallelldragandet så låter han ju på så sätt som en moderniserad Bob Houghton. Kärnan i hans fotbollsfilosofi är ju inte att ha de bästa och dyraste individualisterna – utan om att ha laget som löper med tydligast tanke, störst intensitet och mest samordning.

Det kanske låter destruktivt och tråkigt i skrift, men ingen som såg hans lag inta Old Trafford igår kan någonsin påstå att det ser torftigt ut i praktiken.

Manchester United är nog världens mest globaliserade idrottsföretag, ägd av skrupelfria amerikanska riskkapitalister och med en årlig omsättning på ungefär 3,5 miljarder kronor.

Athletic är en ganska liten fotbollsklubb från Bilbao, ägd av supportrarna och representerad av elva basker.

De senare kan besegra de förstnämnda, och de behöver inte vinna genom att spela fult och hoppas på turen. De kan vinna genom att helt enkelt spela bättre fotboll.

Sing Hallelujah.

/Erik Niva