Det var så här.

Igår kväll satt jag i en tv-studio och såg Lazio förstöra sig själva mot Bologna, sen åkte jag hem med en plan. Jag skulle packa, äta en bit, gå och lägga mig och sova de där timmarna jag verkligen, verkligen behövde innan ett fakirflyg lyfte mot kontinenten. Sen kom en fotbollsmatch i vägen, det är ju inte ovanligt att det blir så. Obesegrade Boca Juniors, med 6–0 på sina fyra första ligamatcher och en hemmasvit som är längre än ett snöre, mot ett kolossalkrisande Independiente, med fyra raka förluster och 1–6 – jag skulle mest zappa förbi för att se resultatet, med en halv halvlek kvar.

Och… det gick ju inte.

Boca–Independiente var en av de där undantagsmatcherna som dyker upp en gång per säsong och som får dig att tro på en alternativ fotbollsgeometri. 4–5, efter två Farias-mål i 89:e och 93:e – efter att Boca missat ett friläge i, kanske, 92:a. Magi och galenskapers galenskap. Allt är möjligt.

Ja, jag offrade alltså värdefull sovtid där, och möjligen var det därför jag så här på morgonen var lite extra mottaglig och blödig, till den grad att jag fick Ranieri-torka torrtårar på tåget.

Om detta vill jag hur som helst berätta, och ni får ha överseende med att rugby sedan ett par århundraden inte längre är fotboll.

Jag tänkte nämligen skriva ett par rader om Fabio Falleni och Jonah Lomu.

Den ene har ni aldrig hört talas om förut, den andre minns ni definitivt. Jonah Lomu var det nyazeeländska fart- och kraftfenomenet som under tidigt 90-tal gjorde rugby till en sport för 2000-talet. Han var något annat, något ingen hade sett tidigare, en tvåmeters tungviktsboxare som sprang som Usain Bolt och helt enkelt inte gick att stoppa om du inte hade kontakter med vapenleverantörer.

Eftersom Lomu är människa blev han stoppad ändå. En allvarlig njursjukdom bröt ner hans kropp, utan dialys flera dagar per vecka hade han inte ens överlevt. Läkarna förklarade att han riskerade ett liv i rullstol, att nerverna i hans ben tagit skada och att han var i akut behov av en njurtransplantation för att klara sig.

Jonas Lomu fick en ny njure 2004, gjorde ett par comebackförsök men tvingades till slut lämna sporten han älskade. Han levde i alla fall. Men njursjukdomen var inte färdig med honom, i höstas kom problemen tillbaka. Han behövde en ny transplantation, en ny njure.

Och det är nu jag ska berätta om Fabio Falleni.

Falleni är 30 år gammal, han var 14 när Jonah Lomu blev hela världens rugbystjärna, och för en ung, italiensk pojke som älskade sporten blev han mer än så. En idol. En dröm. Fabio blev själv elitspelare, han spelar för Livorno, och när han läste om en sjuk njure på andra sidan världen betydde det något för honom.

 

Han bestämde sig för att försöka ta kontakt med sin idol, och lyckades göra det över nätet.

– Jag ville bara stötta honom, han har varit min hjälte sen jag var barn, förklarar Fabio. När jag hörde att han var sjuk gjorde det ont i mig också.

När kontakten väl var etablerad kom resten spontant.

– Jag skrev, direkt från hjärtat, att om jag kunde rädda hans liv så ville jag donera min njure.

Fabio Falleni har, sedan dess, varit i kontakt både med Nya Zeelands landslagsläkare och Jonah Lomus fru Nadene. Han har läst på om vad en transplantation innebär, och börjat ordna med logistik inför en resa till andra sidan jorden.

– Jag har inte hört nåt från dom än, men jag har förberett mina papper och hoppas ha allt klart snart och att jag får veta mer snart. När jag får mitt pass klart och samlat ihop pengar till resan så åker jag, förhoppningsvis i slutet av månaden.

Fabio Falleni lär knappast behöva ligga på något operationsbord, men det finns något i tanken som berör på djupet. Han är ingen galen fjortonåring längre, bara en 30-årig vuxen man som minns vad som var viktigt i en fjortonårings liv. Och han är beredd att betala för det med en resa jorden runt, med en del av sin egen kropp.

Och med det, alldeles innan jag sätter mig på ett flygplan, så går det förstås inte att komma ifrån en fråga både till er och mig:

Finns det någon som var så viktig för oss? Finns det någon vi skulle ge en njure för?

Jag vet faktiskt inte, det är svårt att känna hypotetiskt, men jag tror att den som var närmast för mig, som är närmast för mig, inte heller är en fotbollsspelare.

Om Jan-Ove Waldner någonsin behöver en njure så skulle jag tänka igenom saken, noga.

/Simon Bank