Jag var någonstans mellan läktaren och pressrummet på Allianz Arena när jag fick veta att Olympique Marseille miraklat sig vidare en vända till.

Eftersom jag tycker väldigt mycket om den där klubben blev jag glad.
Sen fick jag höra vem som gjort mirakelmålet.

Det är ju inte så självklart, allt med Brandão. Vill man göra det enkelt för sig så är det en fin hjältehistoria, en spelare som pendlat mellan att vara utskälld och utskrattad, som hånats av sina egna fans ute på träningsanläggningen och som under långa perioder sett ut som en misslyckad genkorsning mellan Dunderklumpen och en fotbollsspelare – en spelare som skickats hem till Brasilien på grund av personliga problem, som fått veta att han inte är välkommen längre… just den spelaren gör det osannolika slutsekundsmålet som frälser en av Europas största fotbollsstäder.

Vill man göra det lite svårare för sig så ägnar man ett par minuter åt att tänka på en 24-årig kvinna som heter Rachel.

För ganska precis ett år sedan träffade hon Brandão på nattklubben le Mistral i Aix-en-Provence. Rachel brukade gå dit, spelarna i OM brukar också göra det, hon har förklarat att hon känner flera av dem. Just den här gången lämnade hon klubben ihop med Brandão, i hans bil, de stannade till en bit därifrån och sedan – vet vi ännu inte vad som hänt.

Det vi vet att är polisen hämtade Brandão i hans hus nere i Cassis ett par dagar senare, att de tog in honom för förhör och meddelade honom att han blivit anmäld för våldtäkt. Brandão intygade att han haft sex med kvinnan, men menade att det inte funnits minsta tvekan om att det var frivilligt och ömsesidigt. Enligt pressuppgifter hade en läkarundersökning pekat på att våld kan ha förekommit.

När historien exploderade i tidningar och tv nere i Frankrike fick det tre omedelbara följder.

Den första var att Rachel ville dra tillbaka sin anmälan, för att slippa gå igenom en process i offentligheten. Den andra var att OM:s president förklarade att Brandão inte kunde spela för klubben längre. Den tredje var att brasilianarens medspelare visade sitt stöd för honom under en match – de firade ett mål mot Rennes med att springa ut till avbytarbänken och hålla upp en matchtröja med nummer nio och namnet ”Brandão”.

Jag har väldigt ofta plågats av att sympatisera med Olympique Marseille – det är en klubb som är byggd på ångest och dramatik – men det där var första gången jag skämdes över mina sympatier. Det är klart att spelarna hade all rätt i världen att både lita på sin lagkamrat och stötta honom, och varken ni eller jag har ju en aning om huruvida Brandão gjort något olagligt – men när de inför tv-kamerorna förvandlade en våldtäktsanklagad inför hundratusentals tittare var det ett formidabelt idiotiskt förhållningssätt mitt i en personlig tragedi som ju inte bara var deras kompis tragedi.

– Tanken var god. Brandão är en av de våra. Det var bara en signal till honom, läs inte in för mycket i det, försökte tränaren Didier Deschamps.

Han hade, bevisligen, inte heller funderat så mycket på vad våldtagna eller sextrakasserade kvinnor skulle kunna läsa in i det.
När åklagaren väckte åtal för sexuella övergrepp gick klubben ut med ett pressmeddelande.

– Alla vet att ett åtal inte är samma sak som att en spelare är skyldig, förklarade dåvarande presidenten Jean-Claude Dassier.

Det OM ändå kunde konstatera var att Brandão var skyldig till att ha varit ute och krökat på en nattklubb klockan fem på morgonen precis före en träning, och bara ett par dagar före en viktig match.

Han kunde helt enkelt inte spela vidare, som läget var.

– Innan utredningen är avslutad är vi alla överens om att Brandão inte ska bära OM:s tröja, slog Dassier fast.

Det var ett hårt beslut, skarven mellan uttalande ett (åtal är inte samma sak som att vara skyldig) och uttalande två (han får inte spela för oss) rymde diskussioner om både arbetsgivaransvar och juridik. Men Brandão stannade inte kvar för den debatten. Han lånades ut till Cruzeiro och Gremio, såg ungefär lika klumpig ut som i Ligue 1 och hade stora problem med målskyttet.

I januari stod så Marseille inför en bekymmersam situation. De anfallare som inte var iväg på Afrikanska mästerskapen (bröderna Ayew) var skadade (Gignac, Rémy), och eftersom klubben saknar pengar var de tvungna att hitta en billig, smart lösning.

De hittade Brandão.

Eftersom Dassier ersatts som president av Vincent Labrune, och eftersom Brandão alltjämt är en populär kille i omklädningsrummet, löste sig allting snabbt. På sina sex första matcher i OM gjorde han fem mål.

Det betydde inte att han kunde släppa taget helt om sina privata problem. Medan Brandão försökte hitta tillbaka i Marseille kom rapporterna hemifrån: Hans pappa Sebastiao låg i skilsmässa med sin fru, och greps av polis efter att ha hotat både henne och flera andra med kniv, innan han bar in däck i hennes hus, hällde tändvätska över dem och tände på.

Efter den tragedin slutade Brandão göra mål igen. Inför matchen mot Inter hade han gått sex raka matcher utan att ens vara särskilt nära att göra det. Igår satt han alltså på bänken när OM till slut stod med ryggen mot väggen och ingen tid kvar.

I 87:e minuten vände sig Deschamps mot bänken och vinkade fram honom.

– Han sa ”jag tror att jag kommer att göra mål”. Det är första gången han sagt så. Jag sa åt honom ”var inte blyg, in och kör!”.

Ett par minuter senare hade en boll droppat in bakom Walter Samuel och Lucio, Brandão hade skickat in den i mål, och Marseille var tillbaka bland Europas åtta allra bästa lag.

– Han har haft det tufft en period, sa Didier Deschamps om sin anfallare. Men i kväll är det han som är hjälten.

/Simon Bank