Herregud.

En vanlig match, en vanlig lördag, en vanlig FA-cuphelg när man sitter och håller på Gareth Bale, svär över Jermain Defoe, oroar sig över den lille fine Ryo. Det går på en sekund, en kropp som segnar ner, och så tänker vi på andra spelare, andra namn.

Marc-Vivien Foé, Miklós Feher, Dani Jarque, Antonio Puerta.

Låt det inte.

Fabrice Muamba är ingen vanlig fotbollsspelare, har ingen vanlig bakgrund. Han växte upp i Kinshasa, älskade fotboll men levde mitt i en konflikt och kunde höra skottlossning från gatorna utanför när han gick och la sig om kvällarna.

Hans pappa Marcel arbetade som rådgivare till DR Kongos premiärminister. Det fanns starka politiska krafter som ville åt Marcel Muamba, han gömde sig undan rebellerna hos sin bror Ilunga – som senare dödades för att han skyddat honom – och flydde till slut landet.

Marcel Muamba fick politisk asyl i England, 1999 anslöt hans hustru och hans elvaårige son Fabrice.

Fabrice tyckte England var kallt, han kände ingen och pratade inte ett ord engelska.

– Det var väldigt tufft. Det har varit en lång resa. En del ser på fotbollsspelare och tänker att allt handlar om bilar och en livsstil, men de förstår inte hur det varit för en del av oss som kommit från Afrika och bytt liv, sa han i en intervju med Daily Mirror i fjol.

Fabrice Muamba kämpade, han lärde sig språket, lärde sig tycka om London, fick fina betyg i skolan. Och dessutom hade han ju fotbollen. När han var fjorton skrevs han in i Arsenals akademi, när han var sjutton fick han sitt första proffskontrakt. Han har spelat för alla Englands u-landslag, från P16 upp U21.

– Jag är inte den största talangen, men jag vet vad jag kan och vad som krävs för att hålla mig kvar på den här nivån.

Fabrice Muamba tog en ovanlig väg in i proffsfotbollen, men han är fortfarande ingen vanlig fotbollsspelare. Han har läst universitetskurser i redovisning vid sidan om (”Jag är bra på matte”), när han har tid över går han gärna och ser opera.

Det här skulle vara en vanlig lördagseftermiddag för en ovanlig ung man, men strax före paus segnade Fabrice Muamba ner till marken på White Hart Lane. För tretton år sen landade en pojke i London för att bygga ett nytt liv. Ikväll kämpar en ung man för samma liv på ett sjukhus i London.

Låt honom klara det också.

/Simon Bank