Innan vi tar det där djupa andetaget och dyker ner i Champions League-bassängen skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att den nya MLS-säsongen dragit igång inför välfyllda nordamerikanska läktare.

Enligt den stora årliga ESPN-undersökningen är fotboll nu den näst mest populära idrotten bland amerikanska ungdomar (12-24 år). Före basketen. Före baseballen. En hel ocean före ishockeyn.

Det här beror naturligtvis på en massa intressanta samhälleliga faktorer och det här kommer såklart att få en rad spännande sociala konsekvenser – men jag får lov att återvända till de analyserna i andra sammanhang. Här i bloggen är jag nämligen upptagen med att värdera utvecklingens populärkulturella betydelse.

I Europa är ju fotboll och musik så kulturellt sammanlänkade att företeelserna knappt går att skilja åt ens om man försöker. Utan att ha ansträngt mig för att få kunskapen har jag koll på nästan alla mina favoritartisters relation till fotboll. Är de intresserade? Vilka håller de på? Går Billy Bragg fortfarande på West Ham-matcherna? Gjorde Dennis Lyxzén mål i sin senaste träningsmatch för Höjdens BK?

I USA har ju läget länge varit ett helt annat. När Rivers Cuomo i Weezer först började prata om sitt fotbollsintresse framstod det som smått unikt för mig. När jag såg att Alex Rosamilia i Gaslight Anthem hängde en St Pauli-flagga över sin förstärkare räckte det för att jag skulle älska det bandet ännu lite mer.

Nu är det som att dammluckorna öppnats, och att det inte går en enda vecka utan att det amerikanska populärkultursmaskineriet spottar fotbollsreferenser över oss. Inför den här MLS-säsongen har det varit en stor grej att hipsterkomedin Portlandia lät en scen kretsa kring en Portland Timbers-match, men själv blir jag ju mer taggad när jag ser att Rancid-trummisen Branden Steineckert dragit ihop en ny kamphymn till sitt älskade Real Salt Lake.

Och visst, det finns ju något nyproducerat och artificiellt över marschen – Steineckert har bara varit fotbollsintresserad i fem år – precis som det vajar en posörvarningsflagga ovanför San Jose Earthquakes-supportern Lars Frederiksens huliganband Old Firm Casuals. Ändå vägrar jag att bli snobbig och elitistisk kring den här grejen.

Vill USA gilla fotboll är det helt okej för mig att de gillar fotboll på USA:s sätt. Vill Rancid-folk spela in fotbollslåtar blir jag fnitterförtjust.

Men med det sagt är ju det här sånt som utspelar sig i mitt eget lilla hörn av den amerikanska konst- och musikvärlden. Därutöver hade jag inte bättre koll än att jag visste att TomKat gick och såg LA Galaxy ibland. Efter en kortare googling har jag fått fram nedanstående lista över amerikanska nöjesprofiler som påstår sig gilla fotboll.

Drew Carey – Seattle Sounders
Samuel L Jackson – Liverpool
Michael Moore – Arsenal
Sylvester Stallone – Everton
Elijah Wood – West Ham
Spike Lee – Arsenal
Dr Dre – Liverpool
Renée Zellweger – Chelsea
Viggo Mortensen – San Lorenzo
Julia Stiles – New York Red Bulls
Linkin’ Park – Chicago Fire
Owen Wilson – Chelsea
Freddie Prinze Jr – LA Galaxy
Dave Grohl – West Ham
Justin Timberlake – Man United
Busta Rhymes – Chelsea
Tom Hanks – Aston Villa
Kevin Costner – Arsenal
Brad Pitt – Liverpool
Will Ferrell – Ipswich
Jay-Z – Arsenal
Matt Damon – Arsenal
Ray Liotta – Spurs
Cameron Diaz – Brentford
James Woods – Brentford
Jim Carrey – Brentford
Wyclef Jean – New York Red Bulls
Jon Stewart – New York Red Bulls
Robert Duvall – Boca Juniors
Eva Longoria – Chivas
Danny De Vito – Napoli 

Här ska jag ju förtydliga att den här listan är långt ifrån definitiv, och innehåller allt från genuina fotbollsfanatiker som Drew Carey till såna som Tom Hanks, som säger sig sympatisera med Aston Villa eftersom han tycker klubbnamnet låter som en behaglig spaanläggning.

Dessutom har jag ju garanterat missat dussintals namn – men det är ju här alla ni amerikanofiler kommer in. Hjälp en eurocentriker att sortera agnar, veten och allt annat ogräs. Vilka USA-kändisar förtjänar inte sin plats på fotbollslistan – och vilka ska in istället?

/Erik Niva