Hemma igen, efter en snabbtur till ett Frankrike som tänkte på annat än fotboll. Dels för att Marseille slutat spela just fotboll, dels för att det ju faktiskt fanns annat att tänka på.

Vi brukar ju prata om fotboll här, så låt oss prata om de två franska spelare som det skrivits allra mest om de senaste veckorna.

Den ene var reservmålvakt i FC Castelmaurou utanför Toulouse, en ung, fransk kille med algeriska rötter. Han dyrkade Zinedine Zidane, hans tränare beskrev honom som ”den lugnaste av alla i laget”, en tyst kille som inte sa något ens när han fick en rejäl utskällning.

Den andre killen, även han med algerisk bakgrund, spelade ytterback i US Meyzieu, utanför Lyon. En hårdjobbande försvarare som inte kunde få nog av fotboll. Han höll på Lyon och älskade Karim Benzema, Real Madrid-stjärnan som växte upp i grannbyn.

Det finns mer som förenar de där två livsödena än fotbollen. Pojkarna var lika gamla, båda kom från rätt ruffiga omständigheter, båda hade sina algeriska föräldrar, båda var födda i Frankrike.

De hette till och med samma sak: Mohammed.

Ja, och nu vet ni ju att deras livsöden hängde samman mer intimt än så.

Den 15 mars, för två veckor sedan, spände Mohammed Merah en kamera över bröstkorgen, satte sig på sin moped, tog sikte på två fallskärmsjägare som råkade stå vid en bankomat. Sedan skrek han ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, och sköt ihjäl dem. Den ene soldaten hette Abel Chennouf, den andre hette Mohammed Legouad och var ytterback.

Två killar, födda samtidigt, med samma intressen och likartad bakgrund, förenas genom att de står i varsin ände av en pistolkulas färd genom luften. Ni kan fortsättningen – Mohammed Merah mördade totalt sju människor; franska soldater, judiska barn och vuxna, och skickade Frankrike rakt in i en landssorg och diskussioner om vilket land det är och vilket land det ska bli.

De är ju mitt i en presidentvalskampanj, och frågor om invandring, islamism och säkerhet bränner avgrundsdjupa hål i varje liten debatt. De senaste tio åren har över 900 islamister gripits av fransk säkerhetstjänst, men det här var det första terroristattentatet på fransk mark sedan 1996. Mohammed Merah hade gjort flera studieresor till känsliga områden i Mellanöstern, men ingen av de tolv utländska säkerhetstjänster man frågat i samband med dåden hade sett honom som ett allvarligt hot.

Nu pekar Marine Le Pen, Jean-Marie Le Pens dotter och Front Nationals nya ledare, på terroristen och efterlyser ett annat Frankrike.

– Hur många Mohamed Merah, förklädda till flyktingar, finns det på de båtar och flygplan som varje dag kommer till Frankrike?

Den alternativa frågan, hur många Mohammed Legouad som finns på de där båtarna och planen, ställer hon inte.

Målvakten Mohammed lämnade sitt lag, klubben hade inte hört ett ord från honom under de sista två månaderna före morden. Ytterbacken Mohammed lämnade Lyon och fotbollen för att ta värvning i armén och arbeta för Frankrike.

Mohammed Legouad beskrivs som en troende muslim och som en varm och generös pojke som älskade fotboll. Mohammed Merah växte upp utan pappa, åkte in och ut i fängelse (snatterier, rån, småbrott) och beskrevs som något annat.

– Jag har känt två olika Mohammed Merah. Fram till han var 16-17 var det en pojke som hade behov att bli omtyckt och som gjorde små hyss som alla andra, berättar en av hans gamla vänner för L’Express.

Sedan kom islamismen, den radikala lösningen, den vidriga extremismen, resorna. Sedan kom morden.

När tidningar och tv rapporterade om hur en islamistisk seriemördare med algerisk bakgrund mördat franska soldater och barn fanns det en del som ifrågasatte själva grundterminologin.

Den algeriska fotbollstidningen Le Buteur, som är mycket läst i Frankrike, kände igen diskursen från sin planhalva, från idrotten.

I en ledare (som, lågintelligent nog, vänder sig mot etnocentrisk rasism samtidigt som den ylar om ”den judiska lobbyns inflytande på franska medier”) pekar de på vad en fransman kan göra för att inte längre vara fransk:

Yannick Noah var fransman när han vann Franska Öppna, men fransman med kamerunskt ursprung när han förlorade matcher. Zinedine Zidane var fransman när han vann VM, men fransman med algerisk bakgrund när han skallade Materazzi.

”Mohammed Merah och alla de unga invandrarna i förorterna är lika mycket franska som Zinedine Zidane, Brahim Asloum, Mehdi Baala, Mahiedine Mekhissi, Karim Benzema, Samir Nasri, Adil Rami. Om de första inte är ’okej’ får ni inte ta de andra heller”.

Två pojkar med algerisk bakgrund växte upp i franska förorter, de var lika gamla, hette samma sak och älskade samma sport.

Mohammed Legouad mördades av Mohammed Merah, han begravdes under överinseende av president Sarkozy. Merah begravdes idag, som seriemördare och terrorist, och under stora protester.

Ett franskt samhälle har så oerhört många problem att diskutera innan de går vidare; segregationen, rasismen, omsorgen, säkerheten. Åtminstone en liten del av tiden borde de ägna åt att lyssna på vad Karim Benzema, Mohammed Legouads idol, har att säga om hur det är att leva i Frankrike och se ut som Karim Benzema.

– I stort är det så att när jag gör mål är jag fransman, men om jag inte gör mål eller om det är något problem, då är jag arab.

/Simon Bank