Jag vet nu inte vad ni gör när ni är lediga. Själv åker jag och tittar på hardcorepunk. Eller fotboll.

Äh, nu koketterar jag ju, men om ni tycker att det varit osedvanligt tyst från just det här tangentbordet den senaste veckan så beror det alltså på att jag varit iväg på på viktigheter i Umeå. Och i Lissabon. Matchen mellan Benfica och Porto var inte huvudsaken på en weekendresa med ett gammalt kompisgäng, men i ett såhärpass offentligt sammanhang relaterar jag nog hellre till den än till de där Thåström-besjungna nätterna nere i sjögångens Bairro Alto.

3-2 till Porto blev det ju. Ett offsidemål i 87:e minuten väckte liv i de senaste årens mutskandal för de rödvita, medan det bekräftade den portugisiska fotbollens maktförskjutning för de blåvita.

Benfica är ju inte landets starkaste klubb längre, och har heller inte varit det på nästan 20 år.

Det finns en lång rad anledningar till att det har blivit så – de flesta bottnar i ekonomisk vanvård – men det finns framförallt en episod jag inte kunnat låta bli att fördjupa mig i.

Av alla fotbollens kulturkrockar är nämligen det här en av mina favoriter: tiden då Graeme Souness styrde Benfica.

Klubben och dess nya manager kom ju – försiktigt uttryckt – från lite olika håll. Benfica var Eusebios gamla glamourförening, de som är alldeles allvarliga när de beskriver sig själva som världens största klubb. Mesta portugisiska mästarna, dubbla Europacupvinnarna. Graeme Souness var bakgatugrabben från Edinburgh, som nyss fått sparken efter sex matcher som manager för Torino i Serie B.

Några år tidigare hade han förstört Liverpool genom att ta vansinniga beslut i hiskeligt tempo, utan att lyssna på någon av alla de som bad honom besinna sig. Men det var ändå ingenting mot kulturrevolutionen han försökte sig på uppe i norra Lissabon.

Från första stund visade Souness upp en demonstrativ motvilja mot hela det portugisiska sammanhanget. Han vägrade att lära sig ett enda ord av språket, deklarerade att han inte ens öppnat den kursbok som klubben lyckats pracka på honom. Han struntade totalt i att läsa in sig på motståndarlagen, och såg misstänksamt på de flesta av Benficas egna spelare. Brassen Amaral fick en uppsträckning för att slagit för många yttersidor på träning – ”vi är inte i Brasilien nu” – och under matcherna fjättrade Souness laget i en strikt och defensiv spelmodell. Han litade inte på sina spelare, på deras disciplin, professionalism och offervilja.
– Jag installerade en helt ny uppsättning maskiner i gymet, för att få spelarna att förbättra sin fysik. I flera månader vägrade de att använda dem. Men mot slutet av säsongen blev det plötsligt helt frenetisk aktivitet i gymet. Då ville de träna upp sig för att se bra ut inför tjejerna på stranden till sommaren.

Graeme Souness är många saker, men han är inte en man som tror på tyst diplomati. Under sin tid i Galatasaray dunkade han som bekant ner klubbens jättelika flagga i Fenerbahçes mittcirkel, och medan han var i Portugal tvekade han inte att sprida sarkasmer om ”the latinos” omkring sig.
– For a lot of latin players, professional ethics are something that appear to have been forgotten.
– Anything goes in a Latin country.
– If you coach a Latin club, you’re always four games away from the sack.
– I’ve a Scottish mentality, not a Latin mentality, which means I won’t give up.

Nej, han gav inte upp, Souness, utan han fortsatte orubbligt framåt på sin egen kurs. Planen var enkel, men tydlig. Han tänkte ersätta smånätta sydländska tekniker med sin egen typ av rejäla, hårdföra britter. En spelare som Deco hade inte längre någon plats i Benfica, eftersom Souness istället hämtade in kantigt mediokra fotbollsarbetare som Mark Pembridge, Michael Thomas, Scott Minto, Dean Saunders och Brian Deane. Han motiverade sina värvningar med att prata om spelare med ”big balls”.

En ung Nuno Gomes var en av spelarna som såg saken från andra sidan.
– Han gillade helt enkelt inte portugisiska spelare. Vi har den latinska stilen, medan han har en stil som mest går ut på att jobba hårt. De här åren spelade vi helt annorlunda än vi gjort tidigare. Vi var mer aggressiva, och när Brian Deane kom så begränsade vi oss till att slå höga bollar mot hans huvud. Det var en helt annan spelstil, och problemen blev allt större i takt med att Souness inte kunde sluta säga dåliga saker om portugisiska spelare. Det var en svår period.

Publiken på Estadio da Luz var uppvuxna med Bela Guttmanns Benfica, Eusebios Benfica – nu tvingades de plötsligt gå och se på ett Benfica som lika gärna hade kunnat vara ett Sheffield United.

Och oj, vad de avskydde det.

Våren ’99 spelade Benfica hemma mot Boavista. Två nya Souness-britter debuterade, en helt poänglös Steve Harkness (med ”Steve” som artistnamn på matchtröjan) och en redan alkoholiserad Gary Charles. Det blev 0-3 till sist, och 50 000 människor viftade med resignationens vita näsdukar mot Souness. Några supportrar försökte storma avbytarbåset, medan några hundra andra väntade på Souness utanför entrén. Det tog två och en halv timme innan en polispatrull till sist kunde eskortera honom bort från arenan.

Dagen efter fick Graeme Souness sparken.

Själv menar han fortfarande att han gjorde ett bra jobb i Benfica, att han lovats större investeringar och att han mest bara blev ett offer för orimliga förväntningar.
– Benfica har de mest krävande fansen jag någonsin kommit i kontakt med. Det är långt, långt mycket värre än runt Rangers eller Liverpool, inte ens Galatasaray kommer nära. De tror att de har en gudagiven rätt att vara Europas största klubb. Men de är kappvändare. Du har tio minuter på dig att göra mål innan de börjar vissla och bua. Det är tjurfäktningsmentaliteten – ett offer måste utses. Klubben är ett monster. Varje liten sak du gör blir kritiserad. Jag fick lära mig att varje byte var fel byte, på samma sätt som det var fel att inte ta in en avbytare ifall jag inte tog in en avbytare. Folk pratar om de brittiska medierna. Tro mig, brittiska journalister är fullständiga gentlemän jämfört med de portugisiska.

För Graeme Souness slutade hans tid i Portugal med att han blev utlåst från träningsanläggningen, och att han inte fick ut de pengar han ansåg att klubbpresidenten var skyldig honom.

Souness hotade att skicka ”some latinos” på honom för att göra upp räkningen.

/Erik Niva