Kul det här.

Det var visserligen i ”High Fidelity” som Nick Hornby gjorde ett stort hönan-och-ägget-nummer av besatthetens baksidor – ”lyssnar jag på musik för att jag är deprimerad eller blir jag deprimerad av att lyssna på musik?” – men det hade precis lika gärna kunnat vara i ”Fever Pitch”.

Den som tror att det är roligt att vara fotbollssupporter har själv aldrig varit en.

Nu ska jag inte komma här och påstå att fotbollen gör mig deprimerad. Dels lider jag inte själv av den sjukdomen – och då är det inget man koketterar med – och dels tror jag att fotbollens sammanhang och beständighet oftast hjälper dem som gör det.

Men en sak har blivit smärtsamt uppenbar den senaste månaden – skulle jag identifiera en enskild faktor som försämrade min livskvalitet så skulle det vara Tottenham Hotspur Football Club.

Det är inte att de inte vinner som är problemet. Herrejävlar, jag håller på Tottenham. Jag har 25 års träning på att förlora. Men det är en sak att göra det nere i den meningslösa tabellmitten, en helt annan att göra det när hela klubbens framtid i praktiken hänger på att vi tar en Champions League-plats vi inte kommer att ta.

Betydelsen av den här kollapsen är ju roten till det onda, men det är den fjantigt fullständiga förutsägbarheten som verkligen tär på mig.

På samma sätt som jag tidigare planerade in konvalescenstid på söndagen (och måndagen) om jag skulle ta en krogsväng på lördagen måste jag snart börja schemalägga sorgeperioder i samband med Spurs-matcher.

Ända sedan den där vändningen mot Arsenal har det varit totalt och fullständigt uppenbart att samtliga Tottenham-matcher skulle sluta med misslyckanden. Tecknen har varit så löjligt övertydliga. Det har varit som att regelbundet gå till sin egen arkebusering, eller i alla fall som att frivilligt sätta sig ner och dricka en rejäl kalk med gift en gång i veckan.

Och tro mig, det är inte vad jag behöver i mitt liv.

I samband med Man United-matchen var jag i Lissabon, på en privat resa med ett kompisgäng. En sådan helg då man ska sitta i solen med en kanna sangria, snarare än att smita in på någon mörk och grottig pub och sedan aldrig komma ut därifrån mentalt.

Inför Everton-matchen hade jag jobbat hela dagen, och hann knappt komma innanför dörren innan jag marscherade raka vägen till soffan för ytterligare två timmar av mental nedbrytning. Och det var den lördagskvällen. Bra partner. Bra pappa.

Igår kom jag hem vid 20-tiden, efter att ha varit utomlands på jobbresa hela veckan. Det absolut sista jag ville göra var att sätta mig att se Tottenham underprestera klockan 20.45, men det var likajävlafullt det jag gjorde.

Varför stänger du inte av, frågar min sambo. Varför struntar du inte bara i att titta, och gör saker som får dig att må bra istället?

Jag har ingen som helst aning om vad jag ska svara på det.

Chelsea borta på lördag? Sluta. Make it go away.

Jag älskar naturligtvis fortfarande Tottenham Hotspur, det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att de kunde ge fan i att spela några fotbollsmatcher.

/Erik Niva