När inte ens en Bellone-straff räcker vet man vad klockan är slagen i fransk fotboll.

Grattis Apoel och grattis Aílton. Sorry, Kim och OL. Frankrike fick med två lag till slutspelet, men eftersom båda lyckats pricka in en episkt usel dagsform just till åttondelarna så kan det roliga mycket väl ta slut redan här och nu.

Nåt mer på temat ”Frankrike och dålig form”?

Jorå, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Den 21 februari sattes nämligen en speciell pjäs upp på teatern i Arcachon där nere i sydvästra Frankrike. Roi Ubu, Alfred Jarrys absurda referensorgie, är formad av sina skandaler, av sina svordomar och vulgariteter. Själva urpremiären 1896 fick avbrytas vid flera tillfällen efter att rena upplopp brutit ut efter föreställningens allra första ”merdre” (en lek med ordet merde, ”skit”).

Nåväl. I Acorchon hade de i alla fall chansen att se en ny uppsättning av Ubu, med en väldigt välkänd skådespelare.

Problemet var att ingen tog den.

Till och med för att vara halvfull var salongen halvtom, och när sedan pjäsen – enligt Sud Ouest, som recenserade – var uselt spelad och lika uselt regisserad blev det som det blev. Efter knappt ens en timme lämnade skådespelarna scenen, ljuset slocknade, och sedan hände – ingenting. Någon applåderade försiktigt, alla förstod så småningom att pjäsen var slut, men skådespelarna kom aldrig ut för ett endaste litet applådtack.

Enligt Sud Ouest togs det väl inte emot så väl av den lilla publik som nu pallrat sig dit. De tyckte ensemblen, och framför allt då stjärnan som spelade huvudrollen, betedde sig förbannat illa helt enkelt. Ohyfsat.

Vad Ubu själv, eller mannen som spelade honom, tyckte fick de inte veta. Förrän idag, då. Nu vet vi nämligen att den där sågade skådespelaren passade på att skriva i teaterns egen gästbok efter den där fenomenala fiaskoföreställningen.

Public de merde, petits bourgeois! Skitpublik, småborgare!

Skrev Eric Daniel Pierre Cantona, innan han satte sig i bilen och lämnade Arcachon en gång för alla.

/Simon Bank