Felet med fotbollen? Det är såna som jag som är felet med fotbollen. I alla fall om vi ska ägna ett ögonblick åt det eviga filmande som blivit ganska outhärdligt.

För en knapp vecka sedan vann ju Chelsea över Barcelona. Didier Drogba gjorde målet, och en fantastisk match i övrigt. Han stod även för en av de mest omfattande teaterföreställningarna jag någonsin sett på en fotbollsplan, oberoende av om han därefter ansåg sig vara knäskadad över lördagsmatchen mot Arsenal.

Han filmade och han förstärkte, han rullade och tumlade. Han tillbringade nästan tre och en halv minut liggande i gräset, och var under behandling under ytterligare drygt tre minuter.

Chelsea-fansen stod upp och applåderade.

Det är här någonstans jag tycker att det blir verkligt intressant, för det har ju inte alltid varit på det här sättet. Och det är inte Didier Drogba som har ändrat sig.

När ivorianen först kom till England så gillade inte Chelsea-fansen alls det han visade upp. De såg visserligen en målfarlig och kraftfull targetspelare, men de såg samtidigt också en fuskande dramaqueen. Och då spelade det faktiskt ingen större roll att han råkade spela i blå tröja – supportrarna vädrade sitt missnöje ändå.

I sin självbiografi beskriver Drogba själv ”a major crisis” när han skildrar sin relation till Chelsea-fansen, och berättar om hur allt kulminerade våren 2006.

Chelsea mötte Manchester City, och Richard Dunne viftade med armen mot Drogbas ansikte. Själv insisterar Drogba att han fick ett finger i ögat, men när han dråsade i marken såg de flesta åskådarna bara ytterligare ett tröttsamt filmningsförsök.
– Plötsligt mullrade ett öronbedövande ljud ner från läktarna. Vissa Chelsea-fans buade ut mig. Mina egna supportrar! De hade inte sett fingret i ögat, utan utgick från den attityd de hade gentemot mig. I deras ögon uppförde jag mig som en fuskare.

Drogba fortsätter:
– Fem minuter från slutet ropades det ut att jag utsetts till Man of the Match. Även då buade en hel del Chelsea-fans.
I omklädningsrummet efter matchen var Drogba rasande.
– Jag exploderade på ett sätt jag väldigt sällan gör. Jag skrek: ”Om folk inte är nöjda så flyttar jag. I’m out of here. I’m off”. Jag höll på att sprängas.

Konflikten fortsatte under hela ligaspurten. Drogba beskriver en situation då han ”blev förolämpad av fansen varenda gång jag fick bollen”, och en ilska som höll i sig.
– De där reaktionerna från mina egna fans irriterade mig. Jag sa till och med till Chelseas egen tv-station: ”Det är inga problem. Om de vill att jag ska flytta behöver de bara ordna en namninsamling. Och då drar jag. Allt de behöver göra är att skicka den till Abramovitj”.

Men det kom ju aldrig någon namninsamling. I takt med att hans betydelse för laget växte minskade den interna kritiken mot Drogba. Han fortsatte falla och förstärka – i sin bok skriver han öppet om hur han ”lägger på lite extra” – men med tiden slöts likafullt Chelsea-leden runt honom.

Han var en filmare, okej, men han var i alla fall deras egen filmare.

Och för att komma med det där förebyggande förtydligandet som alltid tycks behövas när man skriver om något som berör FC Barcelona – det här är alltså inte ett inlägg om vem eller vilka som filmar mest eller värst.

Jag skriver om Drogba och hans förhållande till Chelsea, eftersom det så tydligt illustrerar poängen jag är ute efter att göra.

I den brittiska fotbollstraditionen har det som bekant funnits en grundmurad fientlighet gentemot filmningar. Den sortens fuskare har blivit uppläxade av sina egna lagkamrater i omklädningsrummet, och de har blivit utbuad av sina egna fans.

No more. Renhårighetens och sportslighetens tidevarv är förbi.

Numera tolereras och försvaras simhopparna i det egna laget, eftersom det ju minsann finns såna i andra klubbar som är ännu värre. Numera får framgångarna komma till vilket moraliskt pris som helst, och det är ju också därför som fotbollen har så förtvivlat svårt att komma till rätta med det här problemet.

Och det är här som det blir lite extra smärtsamt att vända blicken inåt och faktiskt rannsaka mig själv. Jag är likadan själv i alldeles för hög utsträckning för att det ska kännas bekvämt.

Ur ett större perspektiv har jag inga problem med att tänka solidariskt för att säkra fotbollens framtid. Trots att Tottenham är en av världens 20 rikaste klubbar skulle jag gladeligen ställa mig bakom alla förslag som på sikt skulle leda mot en ekonomiskt jämnare idrott.

Det är i det där enskilda, överhettade, hyperviktiga matchögonblicket det blir ideologiskt komplicerat. Om Spurs spelade Champions League-semi på Camp Nou och Gareth Bale föll efter en närkamp i offensivt straffområde i den 89:e minuten… Skulle jag då vilja att han stod upp som en Håkan Mild – eller skulle jag vilja att han utnyttjade all sin teatraliska förmåga att förstärka fallet på ett sätt som gav oss en orättfärdig och avgörande straff?

Dessvärre finns det bara ett ärligt svar på den frågan, och det är ju inte det jag önskar att det vore.

20.45. Camp Nou, Barcelona.

Det kommer att ramlas och rullas och pekas och klagas och fallas och förstärkas. Miljoner neutrala tittare kommer att stöna uppgivet framför tv-apparaterna – medan de som verkligen håller på något av lagen desperat kommer att drömma om en rättdömd straff eller en feldömd straff eller vilken jävla straff som helst.

Och det är såna som oss som får den här filmen att fortsätta rulla.

/Erik Niva