Always on a plane or a fast train. Nu någonstans mittemellan, på väg från ett FCB som vann en match till ett annat som ska vinna en turnering.

Bayern München, med fem egna produkter i startelvan, tog inte ett steg framåt igår, även om det förstås såg ut så efter ett sent 2–1, men de tog ett steg i sidled och såg till att det här mötet lever. Om inte annat så räddade de underhållningen i att få se en pressad José Mourinho den närmaste veckan. Jag pekade på ett besvärande litet faktum i krönikan från Allianz-Arena: han har fortfarande inte tagit en enda tung europeisk skalp under sin tid som tränare i Madrid. Bayern är det första riktigt gigantiska lag han möter (som inte heter Barcelona), och om det nu möjligen, kanske, skulle sluta illa på onsdag så kommer den bubblande klyftan mellan mourinhismon och madridismon att sprängas och bli en ravin.

Om det dessutom händer på andra sidan en clásico-förlust…

Jo. Pressad, Mou.

Jag tror nu inte att FC Bayern kommer att överleva returen. 90 minuter på Bernabéu är, som Juanito – inte att förväxla med Juanita – en gång sagt ”längre än någon annanstans”. Real Madrid måste vinna. Jag är rätt säker på att de gör det.

Men vi korsar den bron när vi kommer till den. Idag drar vi till Stamford Bridge (pun a bit too eagerly intended) och ser när gamla fiender möts igen. Ikväll spelas en gigantisk match mellan en hemmaspelande underdog med ambitioner och ett gästande topplag som tänker vinna – men division IV-premiären mellan Andrea Doria och Skå får ni hålla koll på. Själv tänkte jag dra till sydvästra London.

Det finns så många historier om varför Chelsea–Barcelona är ett möte som bubblat av antipatier i modern tid; Mou, Øvrebø, Frisk.

Låt oss därför fokusera på den andra historien. Låt oss titta närmare på de gamla vännerna som möts igen.

Ni minns säkert Andrés Iniestas vackra, väldigt oförtjänta sena segermål på Stamford Bridge senast, hans dittills kanske viktigaste mål i karriären? I så fall minns ni kanske skon han gjorde det med också? Jag har skrivit om det förr, men om nu inte minns, så var det så här: När Iniesta gjorde målet och blev grupphånglad av hela sitt lag, så höll hans sko inte riktigt för trycket. Den sprack nere vid vänstra tån. Han sparade den förstås ändå, som man gör när man gjort ett mål som bäddar för en historisk titel.

Den sommaren, ett par månader efter att Barça hade lyft pokalen i Rom, fick Andrésito ett brev där avsändaren bad om hans autograf. Ja, eller han fick ju många sådana brev, men ett av dem stack ut ur högen. Det kom från en Encarna Pérez, som berättade om sin brorson Javier. Femårige Javier älskade Barça, men led av en svår cp-skada. Den behandling som skulle kunna hjälpa honom fanns bara i USA, men eftersom den kostade hundratusen kronor per år hade familjen svårt att få ihop det.

Encarna Pérez skickade med en Barcelonatröja och ett idolkort, och bad om Iniestas autograf. Tröjan och kortet skulle hon kunna använda som priser i ett lotteri, där behållningen skulle hjälpa till att bekosta Javiers USA-resa.

Ett par veckor senare fick Encarna Pérez ett paket med posten. Ett par signerade kort, en Barcelona-tröja med Andrés Iniestas autograf, och så två saker till som hon aldrig ens kommit på tanken att fråga efter:

Ett par signerade fotbollsskor, med en spricka längst nere vid ena tån.
•••
Jo, Andrés Iniesta är en fin grabb, det visste vi redan. Om han är det så är han det för att han lärt sig vara det, för att han umgåtts med andra av samma sort. Sommaren efter det där Chelsea-målet gjorde han ett ännu viktigare mål, som bekant. Och firade med en tröja som hyllade den avlidne vännen Dani Jarque, som bekant.

Det var inte Iniestas första stora landslagstitel i karriären, och det var inte första gången det firades med en specialdedicerad tröja i ett spanskt landslag. 2001 vann den här fantastiska generationen spanska spelare EM för 16-åringar på engelsk mark. Iniesta var med i laget, men skadades i en match mot Tyskland och fick lämna laget när de forsade fram mot finalen.

Väl där, i en final mot Frankrike på Stadium of Light i Sunderland, stod matchen och vägde. Andrés såg på sin tv hemma i Spanien, hans lagkamrater hade svårt att få in bollen.

I 76:e minuten fick de så den stora chansen: en straffspark. Storstjärnan Fernando Torres, Atlétis guldklimp El Niño, slog in matchens enda mål. Firandet var förberett, han drog upp sin spanska landslagströja och visade en vit t-shirt med ett enkelt budskap till en enkel grabb som satt framför tv:n och inte fick vara med:

Va por ti, Andrés. Det här var för dig.

Det är inte bara gamla fiender som möts ikväll, det är också två av spansk fotbolls absolut mest populära personligheter som ställs mot varandra. Väldigt ofta är det väldigt lätt att förstå varför de är det.

/Simon Bank