De köpte dyrt och de köpte dumt, utifrån matematiska principer. Under långa perioder har de spelat Premier Leagues kanske dödaste fotboll, utifrån samma principer, med klumpiga halvmiljardsmän och rasist-anklagade anfallare. De har nostalgianställt sin tränare, sparkat sin sportchef och haft problem med att få lagets självklare ledare att fylla ut den enorma plats som måste vara hans.

Vad jag vill ha sagt är att Liverpool Football Club varit ett ganska osympatiskt lag säsongen 2011-2012.

Vad jag vill ha sagt är att det inte handlade så mycket om det idag.

När den tysta minuten är så tyst att man kan höra änglarna viska, när Wembley är så fullt av Liverpools röda och blå artärer och vener, när en FA-cupsemifinal tickar in i de sista sekunderna – då är det inte längre det laget som spelar.

Det där andra laget hade ju förmodligen förlorat den här matchen. För dem var det fullkomligt logiskt att Jamie Carra och Daniel Agger stod i en halvtimme och pratade om vem som skulle rensa undan en boll i eget straffområde, ända tills de gav den till Nikica Jelević så att han kunde göra mål.

Så, i just det läget – vilket lag var Liverpool då? Vid 0–1 på Wembley, med fiaskot som en undertröja under tröjorna?

Jo, sanningen är väl att de någonstans inte ens var ett lag då – utan en klubb.

När Everton blev lillebror igen, vant vid dumheter och att vika sig när det verkligen gäller, så blev Liverpool sin historia igen. Starkt, stort, vant vid att vinna.

Kenny Dalglish coachar aktivt, och gör taktiska förändringar som vänder matchen. Andy Carroll växer in i rollen som anfallsledare och är bäst av alla, och när Liverpool får den där frisparken så är det mest talande inte att Carroll går upp över Fellaini och nickar in vinstmålet – utan att två Liverpool-spelare (Carroll och Maxi R) står i kanonläge för att avgöra, mitt i ett straffområde fullt av blå.

Carragher skriker rakt ut efteråt, Steven Gerrard kramar om Bellamy, Brad Jones vinner på Wembley för Luca, det är YNWA, och här sitter jag och kommer ihåg varför jag alltjämt och trots allt tycker om Liverpool.

Fint, var det.

/Simon Bank