Man ska inte bita den hand som… och så vidare, men det här är ju en dag då jag har all förståelse i världen för den cykelintresserade del av läsekretsen som undrar vad svenska tidningar egentligen håller på med.

OS-medaljören Gustav Larsson kör på Magnus Bäckstedts gamla kullerstenar, Hushovd kraschar, det mest dramatiska av alla cykellopp rullar genom norra Frankrike, historia skrivs, det sänds direkt i svensk tv och – det är tyst i princip överallt.

Tom Boonen tog med sig formen från Flandern och söndagscyklade sig hel igenom helvetet i norr. Om inget mycket märkligt händer såhär de sista kilometerna så kommer han att ha vunnit fyra gånger, och kan kliva upp bredvid en annan belgare allra högst upp i historien.

Ja, och det ger ju mig ett utmärkt tillfälle att berätta vad Roger De Vlaeminck sysslat med på sistone.

Han vann Paris-Roubaix fyra gånger på 70-talet, fast egentligen var det ju inte cyklist han tänkte bli. De Vlaeminck växte upp i lilla Eeklo uppe i norra Belgien, och det var fotboll han skulle syssla med. Han började i den lokala klubben, som var uppe och nosade på elitdivisionerna i Belgien, och blev som sextonåring uttagen i a-laget för första gången. När han klev av spelarbussen, stolt som en tupp, frågade klubbpresidenten honom vad han gjorde där, vem han var egentligen.

Unge Roger tog inte skiten. Han slutade direkt, och började cykla istället.

För belgisk cykelsport var det ett fint spontanbeslut, De Vlaeminck började jaga Eddy Merckx i endagarsloppen, och blev historiens bäste Paris-Roubaix-cyklist.

De Vlaeminck är 64 år nu, en idrottspensionär som cyklar för skojs skull och pratar när någon ber om hans åsikt. Han följer cykelsporten, men det betyder inte att han släppt greppet om sin allra första kärlek.

När KFC Eeklo behövde honom sa han ju inte nej.

Fotbollsklubben som fick honom att sluta med fotboll åkte kana genom seriesystemet, ner i regionalligorna, men framför allt hade de stora ekonomiska bekymmer.

Häromåret, när det såg som mörkast ut, tog en gammal cyklist på sig jobbet att försöka rädda dem. Roger De Vlaeminck, ”Monsieur Paris-Roubaix”, klev in som PR-ansvarig för Eeklo.

– Jag har hållit på den här klubben i årtionden. Mitt hjärta blöder när de förlorar. Tanken på att de skulle flyttas ner i den fjärde regionsserien skrämmer mig. Klubben har skulder, men jag vill se framåt. I en roll som PR-ansvarig vill jag etablera kontakter med möjliga sponsorer.

FCK Eeklo blev aldrig någon framgångssaga, men de fick i alla fall hjälp. En del pengar kom in, det var svårare att säga nej till en legendar än till en krisande klubb. Och spelarna fick höra ett och annat från en som en gång tog sig igenom helvetet snabbare än någon annan i världen – fyra gånger om.

– Förlora kan man göra, men aldrig utan en blöt tröja.

 

/Simon Bank