Från Sundets Pärla och rakt in i det grå. Att komma till Göteborg är som att komma hem till familjen. En familj som oupphörligen slår en i ansiktet med en blöt, iskall handduk – men ändån.

Idag är det kamratmatch, igår var det lite kvalitativt fotbollskrig, och jag ska erkänna att jag inte riktigt är klar med gårdagen än.

Jag skrev ju inte det jag borde om Pär Hansson.

Men låt oss först göra lite som ett lag som byter in Gignac och Brandão när de jagar kvitteringar i Paris. Låt oss ta en liten omväg till målet.

Så här: Vad var det egentligen Alex Ferguson såg i David De Gea? En ung målvakt som var skicklig på linjen, som hade fina reflexer och stor vana trots sin ungdom? En spelare som hade lite problem med skotten utifrån, men bra teknik? Jo, men mest av allt sökte han ju efter något annat:

– Vi letade efter samma kvalitéer som Edwin van der Sar hade; lugnet och de organisatoriska egenskaperna.

Organisatoriska egenskaper – där har ni en kravprofil för den som vill stå i det bästa laget i världens modernaste liga. När Rio Ferdinand skulle hylla van der Sar inför hans avslutande matcher i United var det mycket riktigt fötterna han pekade på.

– Du kan vara den bäste bollräddaren i världen, men om du inte har bra fötter kommer du inte att överleva i Manchester United, sa han.

Ett par månader senare fick Rio en ny lagkamrat, och han förstod precis vad Ferguson menade:

– Det första jag såg var att David hade en likhet med van der Sar: Han är bra med fötterna.

I Holland kallades van der Sar het Ijskonijn. Iskaninen. Det är ett nederländskt uttryck för någon som är väldigt lugn och cool, det var sådan van der Sar var som spelare och det är sådan han är som person.

Målvakten van der Sar hade Europas mest organisatoriska målvaktsfötter, och det hade han eftersom han fick lära sig att ha det. I Ajax utbildade van Gaal honom till en sista libero, en målvakt att vända spelet på utan att behöva vara rädd för att få ett inkast mot sig eller en boll i en mittbacksnacke.

Det handlar så klart om tradition och kultur. Holland hade och har sitt totalkoncept, målvakter där förväntas spela på ett annat sätt än målvakter i Italien och, i mindre grad, England. Har ni någon gång sett Manuel Neuer, världens bäste målvakt, värma upp så har ni sett ett tillslag med två fötter som skulle göra vilken landslagsspelare som helst stolt.

Det är inte heller någon slump. Neuer formades av Schalkes u-målvaktstränare (Tysklands bäste) Lothar Matuschak, och han formade en utespelare som råkade ha handskar på sig.

– Vi började alltid med fötterna på träningarna, har Neuer berättat.

De värmde upp med höger och vänster, långa och korta bollar, innan de ens gav sig på själva målvaktstekniken.

– Vi måste spela fotboll med två fötter.

Och med det är vi framme där vi började, vid Pär Hanssons båda fötter.

I matchen mot Elfsborg igår gjorde han två-tre direkt avgörande kanonräddningar, men det som imponerade mest – trots att vi sett det hundra gånger förut – var hur han spelade utanför straffområdet.

– Han har lagt till en dimension till i sitt spel, sa Conny Karlsson när jag frågade.

Hansson har väl snarare tagit en gammal dimension ett steg längre. Mot Elfsborg spelade han libero, han bröt anfall, var ute och dribblade, nickade ner bollar till sin ytterback, vände spel med båda fötterna.

En kollega påstod att det ”sett lite darrigt ut”, men det märkliga var ju att det aldrig gjorde det. Det var darriga situationer, men Hansson stod där som en iskanin och hanterade dem utan att pulsen steg en enda gång.

– Det kändes helt lugnt, sa han. Men det är klart, om man missar ser det ju dumt ut, det vet jag.

Sverige har många målvakter och bra målvakter, men vi har bara en riktigt modern fotbollsmålvakt. Många i den nya generationen målvaktstalanger har ett förflutet som utespelare, långt upp i pojkåldern, och Pär Hansson är den som kommit längst av dem. Han är lagkapten och organiserar sitt försvar (han skällde ut dem en gång igår, vid rätt tillfälle där också), han är deras siste försvarare och deras förste anfallare.

– Jag vill spela mer så, det är viktigt att kunna ligga långt ut och bryta innan det blir farligt.

van der Sar hade sin van Gaal, Neuer sin Matuschak. Pär Hansson hade sin Jim Dahlin, hans juniortränare i Vejby IF.

– Han sa till mig att jag skulle spela långt ut och använda fötterna. Om man missar och nån skickar in bollen i öppet mål så gör man bort sig, men han sa till mig att han tog ansvaret för det i så fall, att det var hans fel om det hände.

Igår gav Pär Hansson en masterclass i modernt målvaktsspel, en instruktionsvideo för unga talanger. Han räddade när det behövdes, men framför allt spelade han lika mycket utanför straffområdet som inuti, lika mycket med fötterna och huvudet som med händerna.

Och han var aldrig nära att missa.

/Simon Bank