En vanlig söndag i världen, en ovanlig söndag i Frankrike (och en salmonellasöndag för Simon, men det är helt i linje med hur fotbollsvärlden ter sig för närvarande, jag ser det som ett Spurs-tifo). Idag går hexagonen till urnorna för att rösta och – rätt sannolikt – ta första steget mot ett presidentbyte.

Analyserna kring de politiska implikationerna får ni överallt annars, det är ju inte det ni har oss till.

Vi håller oss till att konstatera att det är fotbollsmän som gör upp den här gången.

Har ni varit uppmärksamma så vet ni att Nicolas Sarkozy är passionerad PSG-supporter, att han brukar ta med sig sina söner till Parc des Princes och att han gärna frotterar sig med vip-gästerna som flockas kring det nya Paris.

Det är ju inte allt. PSG slåss om ligatiteln i år, och de gör det eftersom de fått en välbehövlig miljardknuff från Qatar. De gör det i en liga som alldeles nyss var genuint illa ute ekonomiskt – ja, det är den fortfarande men nyss var det akut kris. Tv-avtalet löper ut i sommar, och eftersom Canal Plus var den enda realistiska kandidaten som ville buda på ett nytt var riskerna för en prisdumpning överhängande.

Med ett PSG på dekis och ett tv-avtal i fara klev, enligt uppgifter som citerades i flera franska medier, president Sarkozy in och drog hårt i ett par trådar. Kunde Qatar tänka sig att kliva in och se till att Al Jazeera gav sig in i kampen om tv-rättigheterna? Kunde Qatars rika familjer kanske rentav tänka sig att investera en fransk klubb?

Klart de kunde.

I Libération förklarade Franck Louvrier, Sarkozys medierådgivare, vad som egentligen hänt:

– Han intresserade sig mycket för affären. Först och främst eftersom det var en främmande stat som investerade i Frankrike, men också för att han är en supporter. Om det finns utländskt kapital som kan hjälpa fransk idrott är han för det.

Sarko har alltså betytt mycket både för fransk fotboll i allmänhet och för PSG i synnerhet. Han fanns dessutom där och gav sitt stöd när FFF sökte, och fick, EM 2016 (”Vi i Frankrike ser fotbollen som ett svar på krisen”).

Frankrike kommer att få en president som gillar fotboll, det vet vi redan. Front National har ju mestadels använt fotbollen, och det franska landslaget, som ett tecken på en fransk förflackning, oavsett om det går bra (”Det här är inget franskt landslag” sa Jean-Marie Le Pen under VM 1998) eller om det går dåligt (Knysna-krisen under VM 2010 lyftes fram som ett exempel på hur det går när olika kulturer ska samsas i ett omklädningsrum).

Och Jean-Luc Mélenchon? Nä, kommunisternas man i striden – säg vad ni vill, jag älskar att det finns plats i en ideologisk valdebatt för en man som på allvar vill totalbeskatta alla inkomster över 3,5 miljoner – säger själv att han ”inte fattar ett dyft av fotboll”. Men han gillade VM 2010, det var då han bloggade om spelarstrejken:

Nu älskar jag fotboll! Äntligen, den här historien från Sydafrika, det är helt genialt! Miljonärerna strejkar! Spelarna spelar inte. Det är chockartat, allvarligt! Fotbollen är äntligen spännande. En sovjet av miljonärspelare har fått sin officer att läsa en rådsutlaga inför pressen.

Men nä, Mélenchon blir inte president. Inte Le Pen heller.

Men François Hollande?

Jodå. Jag har ju själv träffat honom på fotboll en gång, i Madrid, och han var inte där enbart för att se snygg ut framför kamerorna.

Gråsossen Hollande gillar sin fotboll. Han växte upp uppe i Normandie, var en mönsterstudent som samtidigt med utbildningen var högerytter i FC Rouens ungdomslag och i Boulogne-Billancourt (en klubb vi just nu håller ögonen på eftersom Thuram Junior, sextonårige anfallaren Marcus, spelar där – han kommer dra till en Ligue1-klubb i sommar). Hans familj hade inget fotbollsintresse, men hans morfar var Rouen-supporter och tog med honom på matcherna.

Medan Sarko glider med på PSG-partyt är Hollande alltjämt Rouen-supporter. De spelade Ligue 1 när han var liten, igår gladdes de över en 2–0-seger i Nacionals mittengegga.

Båda är alltså fotbollsmän.

– Det är utan tvivel det enda vi har gemensamt, har Hollande sagt.

Båda gillar fotboll, båda är partiledare – och enligt Hollande finns det ju paralleller.

– Jo, det finns alltid likheter mellan lagsporter och en politisk organisation. Du måste bygga ett grundspel, en identitet, en gemensam kultur. Sen måste du ha ledare, men inte får många. Precis som i ett fotbollslag måste du sköta alla egon. Det krävs ett stabilt försvar, för du får ofta smällar. Och sen ska du göra mål… i rätt mål. Allt det där är svårt.

Hollande fick vass kritik för ett förslag om att beskatta fotbollsspelares inkomster över en miljon euro med 75 procent, Om Frankrike väljer honom idag så är det lika mycket för att de inte väljer Sarkozy. De stora politiska visionerna finns inte här.

Och fotbollsvisionerna?

Jo, för exakt på dagen två år sedan frågade Surface Magazine François Hollande om det fanns några särskilt klubbar han fastnat för. Han lyfte fram en nykomling som han tyckte verkade ha grejer på gång.

– När du ser resultaten som Montpellier gör i Coupe Gambardella (franska U19-cupen) varje år så är det ett tecken på att en klubb mår bra, sa han.

Två år senare är Montpellier, med en spelarbas ur Gambardella-laget, på väg att välta PSG och bli mästare, samtidigt som Hollande är på väg att vräka president Sarko ur Élysée-palatset.

Söndag idag. PSG–Sochaux, Sarko–Hollande. Bons matches!

/Simon Bank