Erik Niva skriver om den förlorade oförutsägbarheten i toppfotbollen, själv är jag på väg för att se Jupp Heynckes ta sig an Real Madrid med en engelsk domare – och innan vi ger upp den här kvällen alldeles så kan vi väl försöka röra ihop bitarna till något lite trevligare?

Heynckes, Real Madrid, oförutsägbar fotboll, engelska domare – vad kan vi göra av det?

Jo, vi backar femton år, till den där säsongen då Heynckes plockades in från öarna för att göra Real Madrid till europamästare. Det var en besatthet i klubben, de hade inte vunnit mästarcupen på 32 år och de hade väntat länge nog. Heynckes lyckades, som ni vet, men fick sparken en vecka efter att han dragit hem pokalen till Cibeles.

Det är längesen nu, men Heynckes är typen som inte glömmer. Ber man honom minnas en match från mitten av 70-talet så kontrar han med ett matchreferat fullt av detaljer om hur han gjorde sina mål.

I veckan passade alltså Kicker på att fråga Bayern Münchens tränare vad han egentligen minns mest från den där säsongen då han gjorde världens största klubb till europamästare.

Finalen mot Juventus? Den lysande 3–0-matchen mot Leverkusen? Hemkomsten till Cibeles och en halv miljon fans?

Nä. Heynckes mindes den enda match Real Madrid förlorade.

– Bortamatchen i Trondheim. Det var arton grader minus, Reals delegation gav sig ut som om det var en polarexpedition. Vi förlorade med 2–0, vår enda förlust.

Rosenborg tog emot världens bästa lag på ett smockfullt och novemberkyligt Lerkendal, och även om frostminnet är lätt överdrivet (uppgifterna pendlar mellan minus tio och minus femton – men det var hur som helst vidrigt kallt).

– Vi var tvungna att tina upp Zé Roberto under en varmdusch, säger Heynckes.

Ett norskt mästarlag slog Real Madrid med 2–0, Roar Strand och Harald Brattbakk gjorde varsitt, och 20 000 norrmän stod och hoppade i ishavskylan. RBK missade slutspelschansen efter ett sent kvitteringsmål i Aten i nästa omgång, men de visade att allt ännu var möjligt. Då. Vill ni ladda för kvällen så gör det med en tio minuter lång skärva från en välbekant turnering i annan tid.

Jag ber er särskilt notera att en 16-årig Iker Casillas sitter på en a-lagsbänk för första gången i livet, och att bara en enda man inne på planen tycker att det är läge att ta sig igenom den här matchen i kortärmat och shorts.

Paul Durkin, född i motvinden på en engelsk ö. Till och med domarna var bättre förr.

/Simon Bank

PS. Matchen? Tips? Jag tror det blir låst och försiktigt, 0–0, 1–1 eller kanske1–0 till Bayern. Om Martin Atkinson har en bra dag som straffområdesdomare kan det bli 8–8 (8–0).