Penaltis. Elfmetern. Football – bloody hell. Jesus, Cristiano.

Till slut var det noll centimeter mellan Real Madrid och FC Bayern och elva meter från Madrid till München, och visst var det ett fantastiskt slut på det här ändå.

När vi till slut satt där och tänkte att vi inte visste ett skit om hur det slutar i den här sporten, så var allt precis som vi visste.

Fotboll är en sport där 22 man spelar och det slutar med att Tyskland vinner på straffar.

När känslorna lagt sig och vi sorterat fram de allra största hjältarna (Neuer, Schweini, Luiz Gustavo) går det kanske att prata om misstagen som faktiskt gjordes i den här matchen.

Så här:

Om världens bästa lag ramlade av tronen igår så såg vi världens bäste tränare hasa sig ner från sin idag.

José Mourinhos Real Madrid har fortfarande inte slagit ut ett enda riktigt topplag ur Champions League, och den som undrar exakt hur gärna han velat ändra på den saken den här gången behövde bara se honom möta FC Bayern.

Mindmaster Mou var plötsligt en känslocoachande, försiktig tränare som satsade på att inte förlora istället för på att vinna.

Han försvarade sig bort från det här, mot ett lag som vågade mer – en attityd de bar med sig hela vägen in i straffläggningen.

För en vecka sen satt jag på Allianz Arena och hörde en gungande, sjungande sydcurva ge sin programförklaring inför den här matchen.

– Wir fahren nach Madrid! Vi åker till Madrid.

Och jo, detta fantastiska, rakryggade FC Bayern kom till Madrid. De funderade aldrig på att gömma sig eller spela någon annan roll än den som är deras. Mia san mia. På samma sätt som Barcelona vägrade de spela något annat spel. Till skillnad från Barcelona var det en idé som innehöll variation.

En vit vägg på andra sidan? Äh, det gjorde dem inte försiktiga. Två snabba mål i rôva? Inga problem.

Bayern München gick ut och tog den här matchen, skickade ner Robbéry-formade knivstick längs båda kanterna och litade på att ångloket Gomez skulle finnas där han alltid finns. Klart han gjorde, och därefter flyttade den här matchen 180 centimeter uppåt; från fötter till huvuden. Mourinho lät sitt lag backa hem, rädda för att släppa ett tungt andra mål. Heynckes lät sitt lag fortsätta ösa på.

Som de här lagen ser ut var det inte bara ett ödesdigert misstag av Mourinho – det var ett fatalt och märkligt misstag. Bayerns mittlås är såpass svagt att de under en timmas spel mot Real Madrid kommer att släppa till väldigt många chanser. Mourinho vågade inte lita på det, vågade inte lita på sina spelare, utan lagerbäckade sig framåt. Riskminimering, kontringar. Det är möjligt att de hade släppt in det där andra målet med en mer öppen attityd, men jag är övertygad om att de hade skapat mängder framåt.

Nu växte Bayern mer och mer, Luiz Gustavo – som jag inte rankar särskilt högt – var en gigant, och långt in i förlängningen stack Lahm och Alaba fortfarande fram i överlappningar som Madrids ytterbackar aldrig gjorde.

Real Madrid har växlat in sin Madridismo mot en Mourinhismo, och när de vaknar idag har de ett argument till för att det kanske inte är värt det fullt ut. Bayern vaknar upp och gnuggar sig i ögonen – de ska spela final på hemmaplan. Avstängningssystemet (som Uefa måste ändra) gör att det blir Bayern B mot Chelsea B, men ändå:

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se dem där. De vågade vara bättre än Real Madrid.

/Simon Bank