Ninna ninna ninnana, ninnaninanina, ninnanina ninni nannanina, ninnana nanina, nanna nanina.

Jorå, kids, det är dags för Boktipset här i bloggen. Ni ska ju ändå ha helg, och det finns i alla fall två goda skäl till att tillbringa den med lite fin läsning:

1. Det depressionsregnar över Sverige.
2. Det är match i Spanien.

Det viscas i Barça och halas i Madrid, showdown i last chance saloon för katalanerna, och medan hela världen (hela? Nej, det finns en liten by i Gästrikland som trotsar inkräktarna) ser fram emot en iberisk titankamp kan vi väl göra tvärtom och se tillbaka på en annan.

Filosofen och fotbollsspelaren, del 2897512.

Graham Hunter, en i alla avseenden supersympatisk skotte, kom häromveckan ut med sitt praktverk Barça – the Making of the Greatest Team in the World, en bok där han reder ut hur det gick till när FC Barcelona blev det FC Barcelona som dominerade världen. Boken är en blandning av ganska ytligt refererande av de senaste årens triumffärd världen över och ett mer djuplodande reflekterande över processen. Som bäst är den när Graham (om ni tillhör dem som tycker att världen är bäst i kontrollerbara doser, 140 tecken åt gången, så kan ni twitterfölja honom på @bumpergraham) går från det beskrivande (vad hände?) till det reflekterande (varför?).

Boken bjuder inte på några sensationer, men den är ett tidsdokument från en av fotbollshistoriens intressantaste processer. Vi vet redan att Barcelona är en ultrahomogen grupp av hårdarbetande supertalanger som underkastat sig en högre tanke om Futbol, om en offensivt orienterad passningsfotboll som rätt väg att nå längre än något annat lag någonsin nått.

Graham Hunter beskriver också varför de som inte passade in inte passade in. Eto’o som fick en chans till men inte tog den, Hleb som aldrig förstod vad det betydde att spela i Barcelona – och Zlatan Ibrahimović, den ende som hamnade i en fullskalig konflikt med hela konceptet.

Vill man ha den accepterade och uttalade bilden av hur den konflikten ser ut från ett katalanskt perspektiv är det en tydlig läsning. Graham Hunter berättar vad Zlatan sa till honom i den enda enskilda intervju han gjorde, under vintern:

– När jag lämnade Inter sa jag åt dem att jag bara skulle lämna för Barcelona, eftersom det här är den vackraste fotbollen, den stil folk kommer att försöka kopiera under nästa århundrade.

Sedan citerar han vad Zlatan sa i intervjuer ett par månader senare, när allt var på väg att implodera, att han blivit stillastående i många matcher eftersom hans roll var så annorlunda jämfört med i Inter. Att han upplevde att han inte fick samma frihet, att han blev konfunderad, osäker, och till slut slutade ta löpningarna.

”Det var både löjligt och ledsamt” skriver Hunter ”att Zlatan skrev på för Guardiolas ’vackra’ fotboll, men att när han kom dit så började han ifrågasätta varför han skulle anpassa sitt anarkistiska spel till just det system som låg bakom den fotboll som förfört honom från början”.

Så långt är det ju mest ett konstaterande av saker vi vet. Barça borde inte värvat Zlatan för att försöka göra honom till något han inte är, Zlatan borde förstått vad det var han kom till. Till slut rasade allt. Men när började det egentligen? Graham Hunter pekar på en speciell situation, och innan vi tittar på den också ska vi poängtera det som behöver poängteras.

Det första är att Graham Hunter inte är vem som helst. Han är en av de utländska journos som har allra bäst relation till FC Barcelona, han arbetar åt Uefas olika magasinsformat och kommer nära. Han är den sorts journalist som sitter inne på Pep Guardiolas kontor och gör intervjuer, med en tränare som av princip aldrig ger enskilda intervjuer. Han är killen som gör egna intervjuer med Piqué och Xavi i omklädningsrummet bredvid Barças direkt efter en Champions League-final. Om nu någon förtjänar rätten att spekulera kring den här klubbens inre dynamik så är det han.

Det andra vi ska trycka på – för det gör Graham Hunter själv – att det här rör sig om en mycket vag spekulation, en fri tanke.

Så, med det sagt: Dags att titta på en händelse som kanske, kanske inte, påverkade relationen mellan Pep Guardiola och Zlatan Ibrahimović.

Den 19 december 2009 vann Barça klubb-VM, och säkrade därmed sin sjätte titel för året. En unik prestation. Det var inte bara första gången en klubb lyckades med en sådan pokalplockning, utan också första gången som Pep Guardiolas fasad rämnade. När all press lagt sig, när Leo Messi bröstat in det avgörande världsmästarmålet i förlängningen, brast det för Guardiola. Han skakade, grät som ett barn. De övriga ledarna klappar om honom, Thierry Henry kommer fram och kramar honom. Allt är väldigt respektfullt. Sen kommer Zlatan Ibrahimović.

”Svensken sa något, ett skämt verkade det som, och Guardiola skakade undan honom och skiftade, nästan omedelbart, känsla, innan han gav sin spelare en hård blick. Vad sades? Hade det någon liten inverkan på deras relation, som vi nu vet närmade sig ett sammabrott. Just här spekulerar jag”.

Vad jag tror? Att hönor och fjädrar far genom luften här. Men det hindrar inte att just den där händelsen, det ögonblicket, det som blixtrar till i Pep Guardiolas vänstra öga, är intressant att titta på. Jag tror inte att den säger ett dugg om varför allt gick åt helvete, men möjligen något litet om hur spelarna i Barcelona förhöll sig till lagets ikoniske ledare – och hur en av dem inte förhöll sig till honom.

/Simon Bank