På den tredje dagen återuppstånden? Jag vet inte det, men det kan vara värt ett försök. Det här blev ju en sån där helg där allt landade i ett tillstånd av total uppgivenhet.

PSG–L’OM 2–1. Marseille jagade kvittering med Brandão och Gignac på topp.
Spurs–Norwich 1–2. För helvete.
Det finns, bokstavligen, ingenting jag tycker om med fotboll just nu.

För att gå vidare behöver vi alltså en tanke att hänga upp lite hoppfullhet på, och jag gjorde som jag gör ibland, och vände blicken söderöver. Mot Frankrike, eller inte, beroende lite på vem man frågar.

Ikväll spelas det nämligen cupsemifinal på Korsika, på Stade François–Coty i Ajaccio, och till och med för den som gett upp finns det nåt trösterikt i det.

Jag hade tänkt landa det här i en berättelse om korsikansk fotboll och Korsika, och det hade väl verkligen varit på sin plats. Det är nästan på dagen 20 år sedan en annan cupsemifinal på Korsika (Bastia–OM), den som slutade med att en fuskbygd extraläktare rasade, med arton döda och över tvåtusen skadade, den största tragedin i fransk fotbolls historia.  Nyligen lades ett förslag – jag vet inte om det gick igenom – om att ingen fransk fotboll någonsin skulle spelas datumet den 5 maj, för att hylla och minnas offren.

Jag hade långt gångna planer på att skriva om det där, och jag tänkte berätta historien om familjen Orsoni, Europas kanske märkligaste klubbägare; om maffian och en avbruten hungerstrejk. Det får bli en annan gång. Jag kunde tagit upp den korsikanska nationalismens olika sidor, eller det faktum att högerextrema FN-ledaren Marine Le Pen stod i Ajaccio och pratade om ett Frankrike som måste försvaras mot yttre hot för tre veckor sedan – och att rasister sedan totalförstörde en muslimsk bönesal mitt i samma stad i går natt.

Framför allt tänkte jag ju skriva lite om hur Gazélec Ajaccio, andralaget i en stad som är lika stor som Eskilstuna, lyckats ta sig till semifinal i Frankrikes största cup. Det är alltså inte ACA, bottenlaget i Ligue 1, som Kim Källström möter ikväll – det är division tre-klubben Gaz, med en snittpublik på 1100.

– I stan pratar man bara om Gaz. Det är märkligt, för det finns ändå en klubb som spelar i Ligue 1, men det är Gaz som är populärast i stan, säger Gaz-tränaren Dominique Veilx till Europe1.

Inför den här matchen ryktades det att Jean-Michel Aulas, Lyons drivne president, erbjudit Gaz att spela matchen i Lyon istället, mot att de fick intäkterna från publiken (runt åtta miljoner kronor). Han borde vetat bättre än att utmana korsikansk stolthet. Reaktionerna var våldsamma i Ajaccio. Inte fan skulle de sälja bort sin hemmamatch.

Gaz kommer att ta steget upp i Ligue 2 i vår, de är tillbaka i elitfotbollen och ikväll möter de Frankrikes största klubb på 2000-talet.

Om ett par timmar slåss de för att ta en korsikansk klubb till en cupfinal, tjugo år efter att en katastrof slog sönder öns fotboll. Gazélecs har själva gått ut och förklarat att den här gången slåss de inte för sin klubb – utan för hela sin ö.

Det var alltså vad jag tänkte berättat om. Men en liten film kom i vägen.

1978 fick den franske filmguden Jacques Tati ett speciellt uppdrag. Bastia hade, för första och enda gången någonsin, tagit sig till en europeisk cupfinal. De skulle spela Uefa-final mot PSV Eindhoven, och Tati ombads att föreviga hur en liten stad med 40 000 invånare hamnade i världens blickfång.

Bastias lag hade inhemska korsikapojkar (stenhårde liberon Charles Orlanducci, mittfältaren Claude Papi) som ryggrad och inköpte Amsterdam-playboyen Johnny Rep längst fram. Gamla tanter ritade grafitti på väggarna, kyrktornen smyckades i blått och vitt (det är min favoritbild i filmen), stoltheten rann som en lycklig flod genom en hel liten stad.

PSV var bra – även om Ralf Edström just lämnat klubben – men de fick lite hjälp av omständigheterna. Planen var regnsjuk, men domaren kunde inte skjuta upp matchen eftersom väldigt många av spelarna hade Argentina-VM ett par veckor senare och inte kunde spränga ett redan tätt matchprogram.

Bastias hemmafördel försvann, PSV vann returen i Eindhoven med 3–0.

Tati dog några år senare, han hann aldrig riktigt göra klart filmen. Mer än tjugo år efteråt slutförde hans dotter Sophie projektet och presenterade kortdokumentären Forza Bastia.

Jag har bara läst om den förut, men när jag skulle läsa om Gazélec så snubblade jag över den i fullt, rörligt format.
Jag säger inte att jag förlåter fotbollssporten efter att ha sett den, men jag hatar den inte riktigt lika mycket längre. Det finns inte en enskild bild som inte vibrerar, inte en vinkel som inte gör en nostalgisk efter något man aldrig ens upplevt.

Forza Bastia. Allez le Gazélec. Mot den moderna fotbollen.

/Simon Bank