Vi har ett problem och det är stort och det går liksom inte att låtsas som ingenting längre.

Det är helt enkelt något fundamentalt fel med en idrott där domarnas insatser diskuteras mer än spelarnas. Om det blev så någongång ibland vore det väl en sak – men gång efter gång, vecka efter månad, år efter år?!

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Ingen annan fotbollsideologisk fråga har fått mig att totalt byta åsikt på samma sätt som jag har svängt angående teknologiska hjälpmedel för domarna. Idag kan jag knappt ens förstå hur jag tänkte tidigare.

Jag hade väl den där grundhållningen om att fotboll ska vara en mänsklig sport, med domarbedömningar av kött och blod. Jag inbillade väl mig dessutom att det bara var bra för sporten med lite olika åsikter, att diskussionerna om kontroversiella situationer gjorde gott för fotbollsintresset.

Obegripligt.

Nuförtiden finns det inget annat som jag upplever som så tröttsamt nednötande som de här ändlösa domardiskussionerna som följer på i stort sett varenda stormatch. Bra för fotbollsintresset? Snarare tvärtom. För det kan väl ändå inte finnas folk som på allvar tycker att det här rabiata käbblet är intressant, givande och stimulerande?!

Problemet är ju att jag samtidigt förstår varför det blir som det blir. Jag är mycket väl medveten om att jag själv är en betydande del av ett mediemaskineri som eldar på bålbrännandet, med alla våra frysta stillbilder och dussintals reprisvinklar. Men det är samtidigt väldigt svårt att komma ifrån när det fungerar som det gör. Stora domarbeslut ÄR avgörande – tro inget annat – och det vore idiotiskt att utelämna dem ur någon form av trovärdig matchanalys.

Ur i stort sett alla andra aspekter vill jag ha en fotboll som utgårt från känslor. Vad gäller domslut vill jag framöver göra dem så kliniskt könlöst obestridbara som det någonsin är möjligt. Skulle jag aldrig behöva diskutera ett domslut igen i mitt liv skulle jag dö som en lyckligare människa.

Målkameror är en fullständig självklarhet i de stora sammanhangen, gärna kompletterade med några såna här positionssäkra sensorer som helt eliminerar betydelsen av det mänskliga ögat. Och vad gäller straffsparkar skulle jag på fullaste allvar kunna ställa mig bakom en reform där det blev förbjudet att döma straff utan att först konsultera ett reprismaskineri vid sidlinjen.

Det skulle stoppa upp spelet, ja, men hellre ett trettiosekundersavbrott en eller två gånger per match än poänglösa pajkastningar som pågår i en eller två veckor.

Visserligen skulle inte det heller döda diskussionerna – även efter alla dessa repriser är vi fortfarande inte överens om huruvida Zlatan skulle haft straff eller inte igår – men det skulle i alla fall göra så att de viktigaste domsluten togs utifrån en gemensam utgångspunkt.

Idag är det alldeles för mycket nyckfull subjektivitet inblandad. Hur påverkad är domaren av tidigare matchsituationer? Hur är han positionerad? Vad ser han och vad missar han?

Hans jobb är så gott som omöjligt, och försöket med straffområdesdomare verkar snarast ha gjort det ännu mer komplicerat. Det minsta vi kan göra för domarna är att åtminstone ge dem samma resurser som vi själva har hemma i tv-sofforna.

För deras skull, för vår skull och för fotbollens skull.

När jag föreställer mig Champions League-våren vi har framför oss ser jag inte någon färgsprakande fotbollsfiesta framför mig – snarare bävar jag redan nu för det apokalyptiska domarkriget som med sorgligt stor säkerhet kommer att rama in en potentiell final mellan Real Madrid och Barcelona.

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

/Erik Niva

På förekommen anledning – för nytillkomna läsare kan jag bara passa på att poängtera att den här bloggen är ett forum där vi värdesätter nivån på kommentarsfältet. Vi släpper kort och gott inte igenom kommentarer som grundar sig på förolämpningar mot domare, spelare eller klubbar.

I underhållande fall kan vi göra undantag för förolämpningar som gäller oss själva.