Cupfinaldag? Derbydag? Dagen före den lilla madonnan-dagen? Alldeles riktigt, men det är också en dag när det inte spelas någon fotboll alls i Frankrike.

De är upptagna med att minnas.

Idag är det tjugo år sedan fransk fotbolls allra mörkaste minne, tjugo år sedan en läktare rasade på Korsika och Bastia fick ett sår som aldrig riktigt läker. Den 5 maj 1992 skulle SC Bastia möta Marseille i franska cupens semifinal, hela ön ville se matchen och klubben ville förstås se till att få in så mycket pengar som möjligt.

Korsika är Frankrikes Sicilien, på gott och ont. På Sicilien kan maffian smälla upp svartbyggen utan att ta hänsyn till de mest elementära säkerhetsregler, och när vinterregnen kommer händer det att byggnader rasar, att människor dör. Det är en kalkylerad risk, pengar för människoliv.

Inför matchen mot OM byggdes Stade Furiani ut med en läktare för tiotusen åskådare. De byggde den på en vecka, det fick gå som det gick med säkerheten.

Och det gick som det gick med säkerheten.

Den norra läktaren rasade, arton dog, mer än tvåtusen skadades. Det var en katastrof som sa lika mycket om ett samhälle som Hillsborough sa om sitt.

– Det är inte enkelt. Det är fattigdomens drama. Infrastrukturen hängde inte med. Vi har en vacker, magnifik ö, alla som kommer dit säger att vi verkligen har bevarat den. Men det finns inga vägar, ingen infrastruktur, säger Bastia-grabben/Rennes-tränaren Frédéric Antonetti till RTL.

Och efteråt?

– Det där apokalyptiska oväsendet, följt av en fruktansvärd tystnad, minns domaren Benjamin Petrover. Jag förstod inte omfattningen av katastrofen.

– Det var helt overkligt. Som i ett krig, med arméns helikoptrar. Man frågade sig om man drömde. Man såg alla bårarna ute på planen. Man gick för att se en match och hamnade mitt i en katastrof, minns Antonetti.

Idag spelas ingen fotboll i Frankrike, de är upptagna med att minnas arton som gick till en fotbollsmatch och aldrig kom hem igen. I september kommer det att beslutas om det någonsin ska spelas fotboll den 5 maj igen. France Football har gett ut ett specialnummer, det kommer böcker som drar in pengar till de efterlevande. Det är som Hillsborough, som Heysel, ett minne som aldrig blir ett minne fullt ut.

Och fotbollen? I tisdags slog Bastia Metz med 3–0 hemma på Furiani, vann sin andra serie i rad och gick upp i Ligue 1 igen, efter åtta år.

När spelarna sprang sitt ärevarv vecklade de ut en banderoll för att visa för vem och vilka de vunnit:

5.5 1992 : U TITULU PER ELLI. 5.5 1992: DEN HÄR TITELN ÄR FÖR ER.

/Simon Bank