Petter Hansson är färdig nu. Under sin sista riktiga säsong – alltså inte den trasiga i år – var han lagkapten i posha Monaco, en ledare bland en massa små supertalanger som inte fick ordning på någonting.

Nu ska Monaco rusa rakt in i framtiden, med ryska rubel, Ranieri som tränare och kompetent norsk ledning ska de bli en storklubb igen.

Men då har Petter flyttat hem.

Beskedet kommer lite stilla, sådär, precis efter en landslagssamling. Det kommer inte att hissas några tröjor i några tak, det kommer inte att ges ut några extraupplagor.

Däremot känns det som att det är på sin plats att tacka av en av den moderna fotbollsålderns omoderna karaktärer.

En mittback som är utbildad maskiningenjör, ett fotbollsproffs som gjorde lumpen på LV3 och fick bäst betyg av alla. En lite blyg kille som nu kommer att flytta hem till Sverige igen och bli en före detta fotbollsspelare.

Petter Hansson höll sig alltid långt ifrån det där som Erik Edman kallade ”den där glamourskiten”. Han är inte typen. Nu när han lägger av repriserar jag gärna en text jag skrev om honom häromåret, för även om kontexten är inaktuell är Petter-porträttet fortfarande giltigt.

En tyst, stark mittback tar ett steg tillbaka in i skuggorna igen. Jag hoppas att han får ett bra jobb, ett där han kan träffa vanligt folk och bara ha det bra. Som en enkel man.

 

RENNES. Han delar tröja med Salma Hayek, chefen äger Gucci, själv gillar han teknisk fotboll och är nyckelspelare i Europas mest svårslagna lag.

Så vad säger ni?

Visst är det på tiden att vi hälsar på Petter Hansson?

Tour de France.
Man äter lunch på en uteservering i Marseille, tar tåget förbi berg och över slätter, från azurblått till snövitt – och när man kommer till Bretagne är det grått, stenigt, som om både folk och landskap har fått mer fibrer.

Asterix slogs mot övermakten här, och det kämpas fortfarande.

I rollen som romare: Lyon, Marseille, Paris.

I stället för trolldryck: Petter Hansson.

– Det blir tufft att rå på Lyon. De har spelare som avgör. Benzema, Juninho… och en bredare trupp, säger Petter Hansson, och sveper sitt kaffe.

– Men därefter ska vi absolut vara med.

Jag har åkt hit för att se Rennes–Nantes, derbyt. Nantes har alltid varit de stora och snygga här uppe. ”Jeu à la nantaise” är fortfarande ett begrepp, men nu har obetydliga Rennes gått om och förbi.

Hur det gick till?

Tja, ingen revolution utan a) pengar och b) idéer.

Rennes har båda.

Klubben ägs av François Pinault, Frankrikes fjärde rikaste med en förmögenhet på över hundra miljarder. Pinault är en av världens främsta konstsamlare, hans imperium innehåller Gucci, Converese, Christies och mycket mer. Hans son, François-Henri, har en dotter med Salma Hayek.

Hon, Salma, var här och såg Rennes–Sochaux i början av november. Lite senare var Samuel Eto’o här på Rennes–PSG.

Så har Rennes blivit en flashig klubb?

– Nej, det tror jag inte.

Men Salma Hayek var här!

– Ja, jag gav henne en tröja före matchen. Annars… nä, pappa Pinault är mest på de stora matcherna – mot Paris eller Lyon. Det är samma med sonen. Det är presidenten som sköter klubben.

Presidenten, Frédéric De Saint Sernin, var en av Jacques Chiracs närmaste rådgivare. Chirac tipsade Pinault (de är polare) och så fick Sernin jobbet.

– Men Pierre Dréossi håller i det sportsliga. Han kollar spelare och bestämmer ihop med tränaren.

Och det går väldigt, väldigt bra.

Rennes har inte förlorat på sexton omgångar, laget släpper knappt in mål och är sprängfyllt med talanger och egna produkter.

De tidiga Pinault-årens stora spelarköp är nästan helt borta. Nu håller Pinault i pengarna, och litar på ungdomen. Akademin har rankats som landets bästa tre år i rad och tränaren Guy Lacombe är inte rädd för att släppa fram unga spelare.

– Vi har ett lag som jobbar oerhört hårt. När Lacombe kom i fjol tog han bort några äldre och tog in de yngre, som ville slita. Framför allt Fabien Lemoine och Stehen M’Bia.

Fiorentinas Pantaleo Corvino, mannen med kontinentens bästa talangnäsa, har redan visat intresse för innermittfältsparet Lemoine-M’Bia. Arsenal likaså.

Kan Rennes bli sönderköpt?

– Det tror jag inte. Vi är absolut inte i behov av pengar. Vi hade ett bra bud på Jimmy Briand, och ett ännu bättre på M’Bia…

…från England?

– Ja. Och det var riktigt bra. Men de släppte inte då heller. De sa att ”det handlar inte om pengar”.

En lårskadad M’Bia missar derbyt, Hansson spelar trots att han legat feberknockad och gått på antibiotika.

Annars: Douchez i mål är en av ligans bästa, högerbacken Rod Fanni har landslagsdebuterat, Hansson och senegalesen Kader Mangane har varit fenomenala i mittförsvaret, Bruno Cheyrou ersätter M’Bia.

Framåt möter Mickaël Pagis, 35, boll bakom tre vrålkvicka småungar.

– Ekoko, Sow och Briand… de terroriserar verkligen backlinjen. Att möta dem en mot en är en mardröm. Och det finns ett gäng till såna, unga killar som är nära laget.

– Briand är för jävla bra. Skulle han börja göra mål skulle han spela i ett topplag i Europa. PSG var intresserade av honom i somras.

Han är Pariskille från början.

– Ja, så han var riktigt knäckt då.

Men Briand blev kvar. Han spelar mot Nantes, men har svårt att komma till mot ett kompakt försvar.

Det kommer rök ur munnen, jag dricker cider och äter grovkornig korv i galette i ett stånd utanför stadion. Inne på arenan spelar ett bretagnskt storband säckpipa inför 29 000 åskådare.

Det är, som det heter, ett jävla tryck.

Speakern önskar ”un bon match aux supporters nantaises”. De svarar med fler bengaler än jag kan räkna, och matchen börjar med att Nantes mittfältsmonster Guirane N’Daw rammar kryssribban från 40 meter.

Då har det gått två minuter.

N’Daw är så stor att han skulle kunna invadera vissa Östeuropeiska länder på egen hand, men när Rennes vaknar ser man att de är bättre. Mer organiserade, rörliga, bollsäkra.

Hemmafansen i Roazhon Celtic Kop vecklar ut en banderoll: ”Biljett 22 euro. Sexpack öl 7,5 euro. Sandwich 4 euro. Att se Nantes åka ner i division II – obetalbart”.

Nya tider, helt klart.

Och Petter Hansson? Han vinner varenda duell, enda gången han är illa ute kapar han N’Daw och får gult kort. Efter paus backar Nantes hem, det slutar 0–0 och matchens bästa chans är faktiskt när Petter knäar en frisparksretur över öppet mål.

– Det bara smällde till, så fick jag den på knät. Hade jag varit lite långsammare hade den gått in, suckar han efteråt.

Det är tio minuter kvar tills han fyller 32, och Rennes kapten har varit lika gedigen som vanligt. Petter är en utmärkt back i välorganiserade lag, när han kan koncentrera sig på att spela rättvänd och vinna dueller. Där håller han hög, hög klass.

– Det har gått bra i höst, ja det har väl egentligen gått okej hela tiden i Rennes. Förra året fick jag kritik, vet jag, man tyckte att jag var för långsam. Det går bättre nu, när vi har ordning på försvaret. Anfallarna i Frankrike är ofta extremt kvicka, och jag är inte extremt snabb – det vet jag ju – så man får spela utefter det.

Det är oerhört svårt att inte tycka om Petter Hansson. En varm småbarnsfarsa som lider av att sova på hotell före varje match som man gör i Frankrike. En kille som gjorde lumpen på LV3 med bäst betyg av alla, som är utexaminerad maskiningenjör och som ”vill jobba och träffa folk” efter proffskarriären.

Intervjuernas dialektik är sån att vi först vill förstå vilka människor är – och sedan fråga om vad de inte är.

Vad tycker Kim Källström om att inte spela? Vad tycker Anders Svensson om att inte vara Kim? Vad tycker Zlatan om att inte vara frisk?

Och vad tycker Petter Hansson om anfallsfotboll?

– Det var en krock när jag kom till Holland, där man bara anföll. Jag tänkte ”så här kan man fan inte spela fotboll”. Men nu… jag uppskattar faktiskt den holländska spelstilen mest. I slutändan handlar det om att underhålla. Det är inte många lag som kan göra det genom att vinna varje gång, då får man hitta något annat.

– Man måste försöka spela mer, om man säger så. Jag är inte den sorts spelare som kan det, men jag skulle vilja.

Och ett lag med elva Petter Hansson…

– Det är inget fotbollslag. Det är klart att man måste ha spelare som tänker ”nu ska bollen upp på läktaren”, men jag gillar att se lag som spelar sig ur situationer. Som vill nåt.

/Simon Bank