Hur mår ni? Okej? Bra. Det är ju det vi har fotbollen till, bland annat: att må bra.

Och om vi skulle få för oss att lista någon form av lyckomaximeringsindex, stapla upp de lyckligaste dagarna i fotbollshistorien – ja, då hade ju den här landat ganska högt upp på listan.

Inte idag – men den 10 maj 1987.

Idag för exakt 25 år sedan klädde sig en fattig stad i södra Italien i sina allra vackraste kläder, och väntade på att Luigi Pairetto skulle blåsa igång och av en fotbollsmatch som skulle göra alla Neapels elektriker, arbetslösa, taxichaufförer, fabriksarbetare, hemmafruar, småungar, halvkriminella, präster, bagare och bönder till världens lyckligaste människor.

Den 10 maj 1987 blev Maradonas Napoli italienska mästare i fotboll.

Jubileum är ju alltid ett skäl att minnas – och vore jag er skulle jag lägga ett par minuter på att estetikfrossa i bilder som de här, de här, de här, de här eller de här – men dessutom har jag varit förutseende nog att lägga vantarna på ett av Gazzetta dello Sports gamla helgmagasin där de reder ut vad som hände sen.

Tidningen passade helt enkelt på att ta reda på vad Napolis guldlag från 1987 egentligen gör nu för tiden, och är ni som jag älskar ni ju den sortens sammanställningar tillräckligt mycket för att läsa dem som en bekräftelse på att livet är sina små kapslar av lycka, men att det aldrig någonsin stannar upp.

Tiden går, och innan vi vet ordet av är en gud en skallig tränare för ett pojklag ute i provinsen, där pojkarna knappt har koll på att han en dag i maj för 25 år sedan stod på världens allra översta topp och tittade ner.

Men här har ni dem, en gång till: Männen och farbröderna som en gång vända allt upp och ner och lät Neapel vakna upp i himlen:

Övre raden från vänster:

Giuseppe Bruscolotti, back – äger idag en restaurant och en spelbutik.
Tebaldo Bigliardi, back – driver en bondgård med turistbesök i Capo Tindari utanför Messina.
Raffaele Di Fusco, målvakt – arbetssökande tränare.
Claudio Garella, målvakt – driver fotbollsskolan Barracuda i Turin.
Andrea Carnevale, anfallare – scoutingansvarig i Udinese.
Massimo Filardi, back – spelaragent.

Mellersta raden från vänster:
Ciro Ferrara, back – U21-förbundskapten för Italien.
Fernando De Napoli, mittfältare – driver en sportaffär.
Antonio Carannante, back – arbetssökande tränare.
Giuseppe Volpecina, back – ungdomsansvarig i Boys Caserta.
Salvatore Bagni, mittfältare – tv-expert, transferrådgivare.
Moreno Ferrario, back – scout för Novara.
Luciano Sola, mittfältare – företagare, med inriktning i fönsterbranschen.
Alessandro Renica, back – tränare i Trissino, som vann division sex i år.

Nedre raden, från vänster:
Ciro Muro, mittfältare – tränare för Napolis U16-lag.
Costanzo Celestini, mittfältare – arbetssökande tränare.
Diego Maradona, gud – tränare i Al-Wasl, Förenade Arabemiraten.
Ottavio Bianchi, tränare – tv-expert.
Luigi Caffarelli, mittfältare – ungdomstränare i Napoli.
Bruno Giordano, anfallare – tv-expert, arbetssökande tränare.
Pietro Puzone, mittfältare – tv-expert.

Och om ni undrar hur det gick för bollpojkarna så… jo, det gick okej. I alla fall för dem som hade fingret i luften, pekat rakt upp mot rymden.

 

Det var det. Den 10 maj 1987. Lyckomaximering. Någon gång ska jag fundera över vilka mina lyckligaste fotbollsdagar varit. Vilka var era?

/Simon Bank