Vi gratulerar City, halvgratulerar Montpellier, och tackar Pippo och De Piero för målen och magin.

Men det där har ni ju redan frossat i överallt annars, så vi får plocka upp lite pappersspillror här och försöka göra något vettigt av dem. En finfin diskussionslista publicerade i söndagstidningen, men eftersom det var en felaktig, daterad variant som trycktes – och eftersom nätsidan inte hunnit publicera något alls – så kan vi väl lika gärna skicka ut rätt text här, och lämna fältet fritt för protester.

I all enkelhet – en lista över de tolv toppligetränare som gjort den största prestationen säsongen 2011/2012.

1. René Girard, Montpellier.
När Montpellier mötte PSG i Paris häromveckan gjorde de det med fyra egna produkter och en startelva som kostat strax över 60 miljoner kronor att värva ihop.
Hela Frankrike håller på sympatiska Montpellier, där den fenomenale Girard lyckats få en talangkull att blomma ut till ett fullfjädrat mästarlag.
Mycket talar fortfarande för att de håller hela vägen in i mål, och gör det med ett gäng småkillar och ligans fjortonde största budget, inte ens en fjärdedel så stor som hos jättarna PSG, Lyon eller Marseille. Det är Europas största bedrift i vår.

2. Antonio Conte, Juventus.
När Juve letade efter sina gamla vinnar-rötter behövde de inte gå över ån efter dna:t. Antonio Conte bär inte deras identitet – han ÄR den.
Efter en höst när han förminskades till något slags passionerad hejarklackledare visade han att han samtidigt är en stor, flexibel taktiker som kunnat ändra spelsätt efter motstånd och spelarmaterial. Nu har Juve slagit rekord i antal matcher utan förlust, de är mästare igen och de blev det utan att ha förlorat en enda match.

3. Jürgen Klopp, Dortmund.
En gång är ingen gång. Två gånger i rad, efter att ha tappat mittfältsmotorn Sahin till Madrid, är en formidabel prestation. Den ultraenergiske herr Klopp är den där sortens tränare som är lika mycket klubbyggare som matchcoach, och undantaget ett misslyckande ute i Europa har de forsat rakt igenom Bundesliga trots att ett hårdsatsande Bayern, med tre gånger så stora ekonomiska muskler, stod i vägen.

4. Alan Pardew, Newcastle.
Newcastle saknade pengar och stjärnor, de hade en avskydd ägare, ett par franska lågprofilköp och en tränare som ingen egentligen ville ha.
Toons sätt att genomföra säsongen spelmässigt är värd all beundran, men framför allt är det ju Pardew och hans stabs rekryteringsprocesser som ska hyllas. Deras scouting av frankofona spelare har varit perfekt, ingen annan klubb i England har varit i närheten av den sortens värvningsprocent. Knappast i Europa heller.

5. Marcelo Bielsa, Athletic Bilbao.
Vilken sorts tränare behöver världens mest ideologiska fotbollsklubb? Världens mest ideologiske tränare, förstås.
El Loco Bielsa är den kanske friskaste av alla ledare, och efter en logiskt skrynklig start fick han Athletic att förstå vad han ville. Maximal fysik, oerhörd arbetsmoral, snabbt offensivt energispel. Fernando Llorente exploderade, mittfältaren Javi Martinez blev en superback och även om de inte orkade helt i ligan har de använt cuperna till att spela ren och skär världsklassfotboll.

6. Juan Ignacio Martinez, Levante.
Väldigt få älskar Levante. Men alla älskar en uppstickare. Señor Ignacio Martinez kom från Cartagena och ingenstans och tog över ett lag som rimligen borde få svårt att överleva bland de stora La Liga-elefanterna.
Sen fick han dem att dansa.
”JIM” fick anpassa säsongsupplägget till en trupp utan stjärnor och utan unga ben, och även om våren naturligt nog blev sämre än den magiska hösten så är laget med äldst trupp och minst budget med och slåss om europaplatser hela vägen in i mål. Magi.

7. Roberto Di Matteo, Chelsea.
Om vi bara skulle peka på den tränare som haft störst effekt så är förstås Chelseas vikarie årets man. Han tog över ett groteskt demoraliserat kollektiv och spegelvände föregångaren André Villas-Boas strategi. In med de gamla trotjänarna, upp med John Terry som inofficiell tränare – och sen var det bara att räkna in resultaten. Ett par månader senare är Chelsea ett topplag igen, med en cuptitel i väskan och en CL-final att se fram emot.

8. Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach.
Förra säsongens Di Matteo tog över ett Borussia i fritt fall, rattade dem från jumboplatsen och upp på helsäker mark. I år har han fortsatt projektet, och gjort det nästan lika bra. Med väldigt små resurser har schweizaren gjort Marco Reus, 22, till seriens största succéspelare och Mönchengladbach till ett topplag.

9. José Mourinho, Real Madrid.
Semifinal i Champions League är en sak, inte så mycket mer än godkänt för den här klubben, men det går inte att blunda för att han verkar ha övervunnit det initiala motståndet i omklädningsrummet. Real Madrid försvarar fortfarande lika bra, men slår samtidigt alla målrekord som finns – och framför allt har Ronaldos rövarband lyckats detronisera världsmästarna Barça.

10. Roberto Mancini, Manchester City.
Peka på miljardköpen, för det är enklast så, men det går också att peka på väldigt många som misslyckats med att göra mästarlag av stora pengar. Mancini fick ihop bitarna, och gjorde City till ett lag som kunde trycka upp Sir Alex Ferguson mot väggen och göra United såpass passivt att de inte ens vågade bjuda upp till spel i ett derby. En historisk titel, riktigt bra gjort.

11. Brendan Rodgers, Swansea.
Medan ”den nye Mourinho” kraschade i Chelsea lyckades Mourinhos gamle juniortränare göra ett mini-Barcelona av Swansea. En putteklubb från Wales har spelat tiki-taka på brittisk mark och nått resultat som inte borde vara möjliga. Den sortens revolutioner kräver både mod och kunskap. En nordirländsk kosmopolit har visat att han har båda delar.

12. Francesco Guidolin, Udinese.
Provins-mästaren och cykelälskaren Guidolin är den perfekte Udinese-tränaren. Att familjen Pozzo sålde av hela centrallinjen före säsongen (Zapata, Inler, Sanchez) spelade inte så stor roll – Friuli får fortfarande se ett positivt spelande lag som utmanar i toppen. Även om Guidolin aldrig får träna en storklubb så är han en riktigt stor fotbollstränare, och i hård konkurrens med Atalanta-Colantuono årets provinstränare i Italien.

/Simon Bank