München har klätt upp sig. 

Rött och vitt, överallt. Det bor drygt 2,5 miljoner människor här, och precis varenda en verkar ha dragit på sig sina bästa matchkläder och sedan dragit in till centrum för att skråla några sånger och häva ett par bier.

Hade inte Philipp Lahm varit rätt bra på fotboll hade han garanterat varit här någonstans – med lederhosen och en såndär lustig joddlarmössa – men istället ska han nu göra något som ingen annan människa gjort på nästan 30 år.

Han ska leda ett lag med möjlighet att bli Europamästare i sin egen hemstad.

I dagens tidning nämner jag hur det gick för den senaste som befann sig i samma situation, mest i förbifarten. Man Agostino Di Bartolomei ska inte avhandlas i förbifarten.

Den 30 maj 1984 möttes Roma och Liverpool i en Europacupfinal som spelades på Olympiastadion i Rom. Lagkaptenen för Roma hette Agostino Di Bartolomei, en tvättäkta romanista från bakgatorna i stadens sydvästra förorter.

Han hade levt hela sitt liv för den här matchen, den här möjligheten.

Förlust var inte ett alternativ, men förlust blev det. Bruce Grobbelaar clownade sig på linjen, och Liverpool vann på straffar.

Agostino Di Bartolomei hade blivit lagkapten genom att kräva mycket av de runtomkring honom, men ännu mer av sig själv. Han var skoningslös i sin självkritik och självrannsakan. Misslyckandet var ett trauma för hela det rödgula Rom, men ingen annan tog det lika hårt som honom. Hans änka Marisa de Santis berättar:
– Jag vet inte hur många sömnlösa nätter han hade efter den där finalen, men det var många. En enorm smärta byggdes upp inne i Ago, och han var en sådan person som inte klarade av att dela sin smärta med andra.

Den 30 maj 1994 vaknade Agostino Di Bartolomei tidigt. Han var 39 år gammal. Han tog aldrig på sig sina kläder, utan drog bara på sig sin morgonrock och gick barfota ut på balkongen. Där rengjorde han noggrannt sin Smith&Wesson-revolver, innan han riktade den mot sitt eget hjärta och tryckte av.

Det var precis på dagen tio år efter den förlorade finalen.

Agostino Di Bartolomei led av en svår klinisk depression, och tog givetvis inte livet av sig enbart på grund av en förlorad fotbollsmatch. Än idag vet ingen ifall det var en slump att han begick självmord på precis det här datumet, eller ifall det var ett högst medvetet val. Men han lämnade ett brev efter sig, där han berättade om hur han upplevde det som att han blivit alltmer utestängd från fotbollsvärlden med åren, utestängd från den enda värld han verkligen kände till och kände sig hemma i.

Några få veckor efter den förlorade Europacupfinalen gjorde sig Roma av med honom. De lät honom flytta till Milan utan att ens begära en övergångssumma. Hans spelarkarriär återhämtade sig aldrig, och när den väl var över fick han inga erbjudanden om tränarjobb.
– Jag är i en tunnel utan slut. Fotbollsvärlden vill inte veta av mig längre, skrev Di Bartolomei i sitt självmordsbrev.

Det har nyligen kommit en dokumentärfilm om Agostino Di Bartolomei – ”11 Metri” – och för några år sedan publicerades boken ”L’Ultima Partita” om hans öde.

Den inleds med ett förord skrivet av Agostiono Di Bartolomeis son, Luca, som är direkt smärtsamt att läsa. Luca var elva år gammal då hans pappa försvan.
– Jag saknar dig, pappa. Du får förlåta mig om jag börjar gråta över att du var så självisk att du berövade oss på våra bästa år tillsammans. Tonåren. De första flickvännerna, min första egna lägenhet, tiden då jag flyttade hemifrån för att läsa på universitetet. Fotbollsmatcherna tillsammans.

Texten fortsätter, förbi deras sista kväll tillsammans. En middag hos släkt och vänner. Allt helt normalt. En ung son på sin pappas axlar. Sedan slog almanackan om till den 30 maj.
– Sista gången jag såg dig var i en trång korridor, där du låg i en kall, hård zinkkista. Jag var elva år gammal, pappa, och för mig hade du alltid varit oövervinnerlig. Jag trodde att det var förutbestämt att du skulle återvända, att vi skulle träffas på den stora arenan och att fansen skulle sjunga i bakgrunden: ”Oooo, Agostino. Ago, Ago, Agostino Gol”.

Luca Di Bartolomei är 28 år gammal idag. En stor del av hans fotbollsintresse försvann under tonåren, och han utbildade sig istället till jurist.
– Varför, pappa? Jag vill inte tro att din sjuka hjärna tänkte på en förlust i en korkad fotbollsmatch i det där ögonblicket. Du stod inför det mänskliga livets storhet, inför kärleken från din fru och dina två barn – inte kunde väl en dum fotbollsmatch någonsin vara större än det?

Ikväll spelar Bayern München och Chelsea en fotbollsmatch. Jag hoppas att det går bra för Philipp Lahm, kaptenen som ska leda sitt lag i sin hemstad.

Jag hoppas att det går bra för dem alla.

/Erik Niva