Deras land, deras stad, deras arena och – deras match.

Bayern München ville spela som de vant sig vid att göra, Chelsea ville vinna som de lärt sig att att göra.

För femton år sedan kom Gianluca Vialli till London och lärde Chelsea-spelarna att klä sig, att gilla cashmere-tröjor, köpa dyra skor i mocka och läder. Först estetiken, sedan kom taktiken. Det här är alltså ett årtusende när ett engelskt lag kan åka till Tyskland och låsa in alla sina känslor i en liten burk, sjunka hem, spela catenaccio, välja den negativa vägen.

Framför allt är det här ett årtusende när de kan göra allt det där rätt bra.

Bayern kontrollerade matchen helt och fullt, mot två täta blå block, rullade från kant till kant och lät Robben och Ribéry trycka ner sina ytterbackar och testa hur vakna de var. Chelsea ville spela med två anfallare, men eftersom de knappt hade bollen i anfall fanns det ingen roll för Juan Mata att spela.

Han var en anfallare utan boll, en försvarare utan roll. Och bakom honom kunde Kroos och Schweinsteiger bygga spel bäst de ville.

Chelsea hade lika gärna kunnat rasa ihop i en svettig hög. De hade gjort det om Mario Gomez haft en vanlig dag, då han satt vänster sko på vänster fot och höger på höger. De hade gjort det om inte Frank Lampard och – framför allt – John Obi Mikel varit så kloka i sitt spel utan boll.

Nu fick Bayern slita för sina chanser, och när de väl fick dem missade de. När Ribéry till slut slog in bollen i öppet mål var det offside med en halv fot.

17 000 Chelsea har kommit hit till Allianz Arena, de bad sina böner för Petr Cech och Gary Cahill, för David Luiz hår och Didier Drogbas lår, de bad till och med för en 22-årig London-grabb som heter Ryan Bertrand.

Efter 45 minuters München-mangling visste de att Bayern är ett bättre lag, men de visste också att den här matchen var på väg att gå in i en annan fas, en där tekniken spelar mindre roll och psykologin all roll.

Chelsea störde rytm. Sjönk. Drog ner tempot. Störde. Maskade när det behövdes.

Plötsligt var varje sekund som gick utan Det Där Målet ett argument för att en nio år gammal Londondröm skulle slå in och bli sann. Det blev lite tystare här inne, lite mer spänt lite mer oroligt. En dimma drev in från Südtribune, på storbildsskärmen zoomades Roman Abramovitj in från sin plats på vip-läktaren.

2003 försvarade sig Juventus och Milan igenom en final på Old Trafford. Sedan dess har inget lag lyckats försvara sig till den här titeln.

Efter 82 minuter såg det ut som att Chelsea FC skulle kunna lyckas.
Efter 83 minuter lyfte Allianz Arena och seglade iväg rakt ut i rymden.

Robben drog upp en kontring till vänster, Ribéry droppade bollen till Kroos, Kroos lyfte ett långt inlägg – och världens yngste farbror nickade som han lärde sig i fotbollsskolan: Ner i marken, upp i nättaket.

Och där satt vi och glömde att det här fortfarande är en sport utan manus. Där satt vi och glömde Camp Nou 1999. Där satt vi och glömde vad Chelsea blivit för lag den här våren. Där satt vi, framför allt, och glömde bort den urkraft som döpts till Didier Drogba.

På Chelseas första hörna (Bayern hade haft tvåhundratolv) tryckte han sig fram och sköt in 1–1 med pannan. Hans nionde finalmål för Chelsea.

En bonusbiljett. Ett extraliv.

Vad de gjorde med det? Gav bort en straff, räddade en straff (det här är inte Robbens straffsäsong), hittade ett sätt att andas när Bayern redan gjort sina defensiva, negativa byten för att försvara sitt 1–0. Hörde hur fansen mässade sitt Carefree. Slet sig meter för meter genom en magknips- och hjärtattacksmatch.

Till slut stod Jupp Heynckes och Roberto Di Matteo på varsin sida med händerna i fickorna, och visste att det inte fanns något annat att göra än att invänta Ödet.

Det fanns inga drag kvar att göra, inget rätt och fel kvar längre. Thieves get rich, saints get shot, God don’t answer prayers a lot.

FC Bayern har drömt om den här pokalen ända sedan de fick veta att den här finalen skulle spelas just här. Roman Abramovitj har jagat den här drömmen i nio år, Frank Lampard och Didier Drogba och John Terry har svettats och andats för den lika länge.

Alldeles nyss missade Bastian Schweinsteiger ett skott från elva meter, och här sitter vi på en arena där hjärtan just skenat och gått sönder.

På ena sidan en mardröm som blivit verklighet.
på andra sidan en blå dröm.

/Simon Bank