Det finns stunder då jag undrar ifall det är jag som är den konstiga och dom som är normala.

Häromdagen blev jag uppringd av ett par killar som skrev någon sorts universitetsuppsats om svensk fotbolls publikutveckling. De hade utgått från allsvenskans sviktande publiksiffror, och frågan om vad som gick för att motverka dem. Det var ambitiösa grabbar som pratat runt bland en hel del folk i fotbollens Sverige och fått ett ganska samstämmigt svar.

Nyckeln till den svenska fotbollspublikens framtid låg i kringarrangemangen.

En rad olika journalister och beslutsfattare hade uttalat sig – bland dem flera som gjort en poäng av att de minsann hade varit nere i Tyskland och studerat publikfenomenet där – och de hade alltså en och samma tolkning och framtidsanalys.

Kringarrangemang.

Alltså… Jag är visserligen en enkel grabb som aldrig studerat marknadsföringsmodeller på akademisk nivå, men jag har i alla fall varit på rätt många tusen fotbollsmatcher i mitt liv. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag aldrig någonsin haft glädje av något enda kringarrangemang, och de har definitivt aldrig varit en faktor som påverkat beslutet att gå på matchen eller inte.

Inte heller tror jag att jag är ensam om det här.

Jag har ingen som helst aning om vad andra sett när de varit på fotboll i Tyskland, men själv har jag sett en publik som gått till Westfalenstadion, Volksparkstadion eller Rheinstadion just för att se på fotboll.

Gärna en bier och en bratwurst, givetvis, men inga hoppborgar, ingen ansiktsmålning och inga kändisar som drar fräckisar i en uppimpad konferenslokal halvtimmen före avspark.

I mina ögon är kringarrangemang faktiskt något som åstadkommer större skada än nytta, och som är en del av ett större och grundläggande feltänk.

I takt med att mindre ligor och fotbollsstäder i Europa utsatts för konkurrens från HDTV:ns alla Champions League- och Premier League-sändningar verkar folk som bestämmer fått för sig att lösningen ligger i att försöka återskapa soffupplevelsen på arenorna.

Bekvämare sittplatser. Närmare till snacksen. Fler och större storbildsskärmar. Mer tingel, mer tangel.

Jag tror verkligen att det är helt fel väg att gå. Ska vi lyckas locka folk till svenska arenor även i framtiden tror jag tvärtom på att särskilja livekonceptet från tv-upplevelsen. I det nakna allsvenska livet blir fotbollen aldrig mer högkvalitativ, stolstoppningen aldrig mjukare och popcornen aldrig mer microvarma än hemma i vardagsrummet – däremot kan stämningen bli högre, gemenskapen starkare och känslan av ett här och ett nu långt mycket mer påtaglig.

Anledningarna till att tiotusentals människor fortfarande går och ser på undermålig fotboll i Sverige eller Slovakien går inte att förstå genom att använda krass marknadslogik. De bottnar oftast i en högst irrationell och emotionell sak som stavas klubblojalitet.

Man går till Vallen och hejar på Brage eftersom det var det farmor och pappa gjorde, eftersom att man på ena eller andra sättet identifierar sig med klubben.

Det enda effektiva sättet jag känner till för att öka publiksiffror på sikt är att förstå den lojaliteten, att utgå ifrån den och uppmuntra den.

Sänk biljettpriset för barn och ungdomar så långt ner mot noll som det bara är möjligt. Gör allt som någonsin går för att skapa en bra stämning på arenorna. Bevara ståplats. Fokusera på fotbollen, och glöm den här vanföreställningen om att kringarrangemang på något sätt skulle leda mot frälsning.

Jag vägrar gå med på den här bilden av fotboll som en underhållningsindustri i mängden. De 35 000 människor som går och tittar på Fortuna Düsseldorfs hemmamatcher gör det inte av samma skäl som de som åker ut till Heron City en fredagskväll. Om de blir besvikna ena veckan väljer de ändå inte att se VfL Bochum helgen därefter.

Men – om vi nu får för oss att behandla fotbollspubliken som en biopublik finns naturligtvis risken att den på sikt börjar bete sig därefter. Och då lär alla som försöker märka hur lätt det är att locka med lågbudgetrullen från Trollhättan samtidigt som den nya blockbusterfilmen från Hollywood har premiär.

/Erik Niva