Och vafan har jag gjort på sistone då?! Ja, inte har jag skrivit särskilt mycket på bloggen och inte har jag varit på landslagsläger på Gotland heller.

Sörjt och svurit över Tottenham Hotspur FC?

Ja.

Mellan bannorna har jag även rest runt i Europa, och utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att jag samlat material till en reportageserie som ska publiceras under EM.

Det börjar bli dags nu.

Matcher ska spelas och texter ska publiceras. Historia ska både skrivas och berättas.

Jag har visserligen märkt att jag har börjat överdosera på den här sortens skrivande i gränslandet mellan fotbollen, livet och döden – jag skyller på föräldrarollen – men när jag återigen sjunker in i sagan om den danska EM-sommaren 1992 kan jag inte låta bli att återberätta den.

Det var ju den som började en solig majdag, då Henrik Larsen, den 26-årige mittfältaren från Lyngby, bläddrade i en dansk tidning och skakade på huvudet. Rubriken var hård, på gränsen till osmaklig. ”Den enes bröd – den andres död”.
– Det vore oerhört tråkigt om Danmark kommer med på det här sättet.

Men med kom de. Den 30 maj 1992 tog FN:s säkerhetsråd det definitiva beslutet. Allt idrottsutbyte med Jugoslavien skulle upphöra på grund av det blodiga inbördeskriget. Federationslandslaget stoppades från EM i Sverige.

Med mindre än två veckor kvar till premiären var Danmark plötsligt klart för turneringen.

Själva hade de helst velat slippa. Hur cynisk världen än hunnit bli finns det nog ingen idrottsman som vill dra nytta av att andra människor dödar varandra.

Och så hade de ju sina semestrar att tänka på.

Henrik Larsen hade redan bokat sin. Den 19 juni skulle han och flickvännen Lotte flyga till Kreta. Nu var det i stället match mot Frankrike på Malmö stadion den 17 juni. Larsen visste inte vad han skulle tycka. Han hade blivit ratad av sin italienska proffsklubb Pisa, och sågs som en oprövad reserv som inte skulle få spela en minut.

Ärligt talat skulle han nog hellre sitta på en bänk på ett soligt Kreta än i ett kyligt Malmö,­ men å andra sidan skulle han ju faktiskt hinna till semestern när laget åkte ut efter gruppspelet. De oförberedda danskarna skulle ju inte ha en chans mot de samtrimmade och namnkunniga motståndarna.

Henrik Larsen åkte till Sverige –­ men behöll semesterbiljetterna.

Dagen före matchen mot Frankrike gjorde mittfältaren Kim Vilfort den omvända resan, från Malmö till Köpenhamn. Han hade helt enkelt inget val. Hans enda dotter Line, 7, var kroniskt sjuk i leukemi och nu hade tillståndet hastigt försämrats.

Vilfort var pappa i första hand och fotbollsspelare i andra. Han var bara deltidsproffs i Bröndby, och hade både en historielärarexamen och en hönsfarm att falla tillbaka på. Inför turneringen hade han varit drivande i ett pengabråk med det danska fotbollsförbundet. Vilfort krävde att en del av överskottet för EM-turneringen skulle skänkas till nödställda i det före detta Jugoslavien. Människor som behöver hjälp ska få den, resonerade Vilfort.

Nu var det hans egen dotter som behövde all hjälp hon kunde få. I ilfart fördes hon till sjukhus. Det danska fotbollsförbundet släppte ett pressmeddelande: Kim Vilfort hade lämnat truppen och skulle inte komma tillbaka.

”Den enes död –­ den andres bröd”, skulle det kanske hetat om någon riktigt osmaklig tabloid gjort en rubrik av händelsen. Med Vilfort borta fick plötsligt en reserv chansen. Henrik Larsen.

Hittills hade inte Danmark gjort ett enda mål i EM, men tack vare en poäng mot England hade de ändå chansen att nå semfinal. Nu tog det bara nio minuter, sedan hade Henrik Larsen spräckt nollan. Frankrike kvitterade visserligen, men Danmark slog tillbaka, höll undan, och vann med 2-1.

Dagen efter ringde Larsen till en resebyrå och avbeställde sin resa till Kreta. Han hade skjutit bort sin egen semester.

På Rikshospitalet i Köpenhamn hade samtidigt tillståndet för Line Vilfort stabiliserats. Kims hustru Minna övertalade honom att åka tillbaka till Sverige och fotbollen. Trots allt skulle den kommande semifinalen mot Holland bli en chans som aldrig skulle komma tillbaka.

Kim Vilfort tänkte om. Dagen före match var han tillbaka i det danska högkvarteret i Stenungsund.

Reserven Henrik Larsen petade han inte längre, men hans plats i laget var ändå given. Och tur var väl det. Larsen gjorde två mål, Vilfort spelade fram till det ena.

Ändå forcerade jättefavoriten Holland fram straffar ­ och nu hade väl ändå Danmarks underlägsenhet till slut sprungit ifatt dem? Inte då. Den vänsterfotade Larsen tryckte in den första straffen med högern.

Marco van Basten, däremot, blev nervös och missade. Pressen var ju enorm –­ i alla fall för alla utom en man som dagligen levde under betydligt värre tryck. Kim Vilfort placerade in Danmarks fjärde straff, och ytterligare några minuter senare var de röde och vite klara för en fullständigt sensationell EM-final.

Dagen efter åkte han tillbaka till sjukhuset i Köpenhamn.
– Jag försöker koncentrera mig på fotbollen, men i bakhuvudet finns alltid Lines sjukdom.

Historien skulle få ett lyckligt slut, ett sådär riktigt sagolyckligt slut. I alla fall verkade det så. Danmark slog Tyskland i finalen, och den största skrällen i modern fotbollshistoria var ett faktum.

Spelarna som egentligen ville fira semester var bäst i Europa. Henrik Larsen gick från avbytarbänken till att vinna skytteligan. Och vem som avgjorde finalen? Kim Vilfort, naturligtvis. Ännu en gång hade han kommit tillbaka dagen före matchen, och när tyskarna låg på som värst med drygt tio minuter kvar rullade han in 2­-0 via Bodo Illgners vänstra stolpe.

Han jublade. Över fotbollen, över livet. Några nätter tidigare hade han fått besked att man äntligen, efter många fruktlösa försök, hittat en person i Frankrike som kunde donera den ryggmärg som Line behövde för att kunna bli frisk.

Nu hade han satt punkt för EM.

Det var det mest romantiska slutet på en av tidernas mest romantiska matcher. Dagarna efteråt firade både Vilfort, Larsen och alla de andra tillsammans på Rådhustorget i Köpenhamn.
– Fantastiskt. Fantastiskt. Jag vet inte vad som är roligast; att vinna EM:s skytteliga eller att se 100 000 vifta med dannebrogen, sa Henrik Larsen.
• Vad ska du göra nu?
– Ta den semester jag aldrig hann med i juni. Det var visst något som kom emellan där, om jag inte minns fel.

Här hade historien kunnat sluta.

Här borde egentligen historien ha slutat, för då hade den slutat lyckligt.

Men den gör inte det. Vi börjar med Larsen. Efter EM tvingades han tillbaka till sin italienska klubb Pisa ­ trots att de åkt ner till Serie B och reglerna inte tillät några utlänningar i den serien. Han hamnade i ett ingemansland. Först försökte han få åka hem till Danmark, men släpptes inte av italienarna. I stället lånades han ut till Aston Villa, utan att lyckas. Sedan dumpades han på fotbollens bakgård, i tyska division två-klubben Mannheim. Hans karriär blev aldrig densamma igen.

Tråkigt –­ men ändå bara fotboll.

Kim Vilfort hade viktigare saker att tänka på. En dryg månad efter EM-finalen försämrades återigen tillståndet för hans dotter. Trots kraftig cellgiftsbehandling vägrade tumören i magen att ge med sig. Benmärgstransplantationen hann aldrig bli av.

Den 1 augusti 1992 orkade Lene Vilfort inte längre. Hon blev bara sju år gammal.

Söndagen efter begravdes hon i stillhet utanför Köpenhamn. Schmeichel var där. Kim Christofte var där. Återigen stod vinnarna från Nya Ullevi sida vid sida. Det hade då bara gått fem veckor sedan EM-finalen.

Historien förtjänade att sluta annorlunda.

/Erik Niva