På andra sidan en final.

Tid att reflektera över en travesti till supporterliv. Det har spelats 57 Europacupfinaler nu, och den igår var speciell. Det var inte den första som vanns mirakulöst av ett spelmässigt underlägset lag, inte den första som vanns av en tränare utan kontrakt eller av ett lag som spelade på bortaplan. Det var inte ens första gången en final vanns på straffar, eller för att Arjen Robben missade.

Däremot blev Tottenham Hotspur FC igår den första klubb som någonsin förlorat en Champions League-final utan att spela den.

Vad man gör dagen efter det? Tja, jag har börjat skissa på en lista över anledningar att fortfarande bry sig. Så här långt har jag kommit:

1.
2.
3.

På andra sidan en final finns samtidigt de som vann, och ska vi förklara varför Didier Drogba stod allra längst fram av dem som gjorde det så finns det så många aspekter vi redan nystat oss igenom; bakgrunden, vanan vid att leda ett helt land, sånt.

En annan del har det skrivits mindre om, men eftersom jag gjort det en gång kan vi ju låta det här bli en dag när vi lättar på låset och återpublicerar gamla texter.

Se här – ett årsgammalt dokument om det fysiska monstret Drogba. Alldeles gratis.

Chelsea har ägnat 2011 åt att undra hur en 27-årig Fernando Torres kan se så sliten ut.
En besläktad fråga att besvara:
Hur lyckas en 33-årig Didier Drogba behålla sin monsterfysik?

Klockan hade hunnit bli tio och lite till, en kväll i juli 2004. Didier Drogba hade bestämt sig för att gå till Chelsea, han hade skrivit på sitt superkontrakt, fått sin superlön och sin chans i Premier League, och han kände sig… ledsen.

Han älskade ju Marseille, och även om han bara spelat där en säsong hade han utvecklat en speciell relation till supportrarna, till staden.

Det var därför han hade haft tårar i ögonen när han höll sin sista presskonferens som OM-spelare, och det var därför han inte orkade se tv-nyheterna på kvällen när han kom hem.

Familjen packade väskorna, förberedde flytten. Didier Drogba var med sin familj, på plats fanns också två andra ur den allra innersta kretsen.

Den ene var Thierno Seydi, agenten som förde honom till Chelsea.
Den andre var Pascal Kerley, mannen som skulle se till att hans kropp klarade uppgiften.

Det har gått nästan sju år sen den där kvällen. Drogba är ingen Frank Lampard eller John Terry, men han är en stor del av Chelseas moderna framgångshistoria.

I kväll spelar han sin 200:e ligamatch för klubben, derby mot Tottenham hemma på Stamford Bridge. Chelsea har fortfarande en liten chans att vinna ligan, men då måste de vinna ikväll. Drogba har ett år kvar på kontraktet, men har ryktats vara på väg bort, till Real Madrid, Marseille eller Tottenham.

Sedan Fernando Torres skrev på har det förts en befogad diskussion kring om de två kan spela ihop – de lär få chansen att göra det i kväll igen – eller om båda är bäst lämpade för en roll som ensam anfallare framför två yttrar. Och om det bara finns plats för en står den nyköpte Torres förstås före i kön?

I går gick Thierno Seydi ut och dementerade flyttryktena efter ett möte med Chelsea-vd:n Ron Gourlay.
– Det står inte på dagordningen. Didier stannar i den här klubben, och det vet han om.

Seydi har fortfarande koll på Drogbas affärer. Och Pascal Kerley har fortfarande koll på Drogbas kropp.

Den 3 oktober i fjol spelade Chelsea mot Arsenal hemma på Stamford Bridge. LA Lakers hade varit i stan och spelat uppvisningsmatch, och basketstjärnorna passade på att gå på fotboll. Efteråt träffades Kobe Bryant och Didier Drogba. Ivorianen hade en fråga han gärna villa ha svar på:

– Hur klarar du att spela matcher med alla de där långa resorna ni har?
– Jag har min struktur, svarade Kobe.

Det han pratade om var en kader av individuella tränare, som alla hade ansvar för att ta hand om olika delar av Kobe Bryants upplägg. I basket är det inget nytt – när Michel Jordan var som bäst hade han fem specialister som bara arbetade med honom.

För Drogba var det inte heller något nytt. Han har haft sin egen struktur länge.

Drogba slog inte igenom förrän han fyllt 25. Han hade alltid haft tekniken och den mentala styrkan, men han hade också dragits med upprepade skador och förstod knappt hur man tränade.

– När jag var 20 visste jag inte hur man joggade. När vi sprang fyra kilometer kom jag tio minuter efter alla andra. I fotboll är sånt lite pinsamt, har han berättat i en stor intervju med l’Équipe Mag.

Det krävdes att en av de äldre spelarna i Le Mans utmanade honom att satsa allt under ett halvårs tid; äta rätt, sova rätt, träna rätt.

När halvåret gått visste Frankrike vem Didier Drogba var. Han vräkte in mål, skrev på för Guingamp, debuterade i Ligue 1. Och han träffade Pascal Kerley och Stéphane Renaud.

Renaud arbetade med avancerad bindvävsmassage, Kerleau med stretching och videoanalys. De blev hans struktur. Samarbetet har nu pågått i snart tio år.

– Vi träffas varje vecka, hemma hos mig, på träningscentret, under ledigheterna, för ett individuellt program som jag kallar terapi. Vid min ålder behöver man en väldigt specifik behandling.

Kerleaus stretchingpass, på land och i vatten, kan vara i upp till två timmar. Morgonen före en match lägger de 40 minuter på ett program för att väcka kroppen. Efter match går Renaud igenom kroppen med olika sorters massage, bland annat med fokus på huvudet. Oftast varar behandlingen i två timmar, ibland kan de hålla på dubbelt så länge.

– De arbetar för att uppnå maximal avslappning, det handlar om att sätta igång olika återhämtningssystem i kroppen.

Renaud och Kerlau arbetar med tio spelare på heltid, varav fyra i Chelsea. En normal vecka kan de ägna uppåt tolv timmar enbart åt Drogba. Förut la de dessutom mycket tid på att videoanalysera tekniska spelmoment.

– Om han vill utveckla en dribbling till perfektion så träffas vi efter varje match, ser vad han gjort på video och förfinar allt. Under José Mourinho arbetade vi med var han fokuserar blicken i offensiven, säger Kerleau.

Bara missat en ligamatch i år Drogba själv? Han pratar om ”en nästan vetenskaplig logik” i sättet han tar sig an sin fotboll.

– En bra talang räcker inte, om man inte är ett fotbollsgeni – och det är jag inte. Jag har utvecklats på en mycket hög nivå de senaste sju åren. Jag har varit med och spelat om ligatiteln varje år, om Champions League-titeln, i cuperna. Om du lägger till två VM och afrikanska mästerskap så handlar det om 50 matcher per år.

Didier Drogba är den offensive spelare som spelat klart mest i Chelsea i år. I vintras drogs han med sviter efter malaria, ändå har han bara missat en enda ligamatch på hela säsongen.

Fernando Torres debuterade i toppfotbollen som 17-åring, Drogba var 23 när han gjorde sin första match i Ligue 1. Båda har varit ifrågasatta i år, men där den ene sett ut som en gammal 27-åring ser den andre fortfarande ut som en ung 33-åring.

Didier Drogba själv förklarar det med ambitiösa stretchingpass och timslång massage.

– Jag kan ta alla smällar, vridningar, fall bättre. Det är ytterst medvetet, säger han.
– Jag tycker om att förstå. Att optimera min kropp, och därigenom mina rörelser, det är ett hårt arbete.

/Simon Bank