Imorgon kväll går Sverige in på Gamla Ullevi för att möta Island. De kommer att gå in till applåder, de kommer att ställa upp sig för att höra Du Gamla, Du Fria, Zlatan Ibrahimović och ett par andra kommer inte att sjunga med.

Han kommer inte att straffas för det.
Men så representerar just den här bosnienbördige bollbetvingaren inte det serbiska landslaget heller.

Jag vet inte hurpass nära ni följt Adem Ljajićs öde de senaste dagarna, men det känns som att det borde lyfts fram mer, diskuterats flitigare.

Inför landskampen mot Spanien, Sinisa Mihajlovićs första som förbundskapten, vägrade avbytaren Ljajić att sjunga med i Bože Pravde (Rättvisans Gud), den serbiska nationalsången med textrader om att gud ska skydda det serbiska folket. Det var därför han skickades hem, det är därför han inte är välkommen i landslaget.

– FSS (förbundet) har anställt Siniša Mihajlović som förbundskapten och ger honom sitt stöd i hans ambition att införa nya uppföranderegler för landslaget. Att sjunga nationalsången är en av punkterna i avtalet, som Ljajić skrivit under på, meddelade Serbiens Fotbollsförbund.

Så länge som Ljajić inte ändrar inställning står han utanför landslaget.

Det Bosniska Kulturrådet reagerade snabbt och kraftigt.

– Den här diskriminerande handlingen från Siniša Mihajlović visar att bosniaker inte kan spela för landslaget utan att först ge upp sin identitet. Det är den här attityden från regeringen som tvingat Sandzaks idrottare att tävla för Bosnien-Herzegovina, Turkiet, Tyskland eller andra länder där ingen tvingar dem att sjunga nationalsången.

Siniša Mihajlović är en komplex personlighet, har alltid varit. Han var buspojken som bråkade på fritiden men var strikt ordningsam i skolan. Han var kroat-serben som växte upp i lilla Borovo Selo utanför Vukovar, en by som jämnades med marken under kriget, efter att någon (det har påståtts att det var den serbiske krigsherren Arkans folk) lyckats smuggla ut hans föräldrar alldeles innan den kroatiska armén anlände. Siniša har själv berättat om hur hans morbror – själv general i kroatiska armén – torterades eftersom hans mamma var gift med en serb, och att Arkan ringde honom när morbrorn fångats för att fråga vad han skulle göra med honom (han fick leva).

I den fantastiska dokumentären The Last Yugoslavian Team berättar Siniša Mihajlović om vad han hittade när han återvände till sitt skövlade barndomshem:

– De hade skjutit kulor genom alla bilder av mig. Planscherna av Crvenz Zvezda, av landslaget, på varje bild hade de satt en kula bara genom mitt huvud.

Mihajlović har hyllat Arkan som en personlig vän, han har gett sitt stöd åt president Milosević (han hävdade själv att han lurats att skriva på en ansökan om medlemsskap i Milosevićs parti).

Det är enkelt att inse att Serbien har en betydelse för honom.

Det är lika enkelt att förstå att Serbien har en helt annan betydelse för Adem Ljajić.

Adem föddes i Novi Pazar, en muslimsk stad i södra Serbien, och han gjorde det i en tid då hela Sandzak-regionen och hela Serbien stod på en knivsudd och balanserade.

Slobodan Milosević blåste under en serbisk resning och pekade finger mot muslimerna, under kriget kom mängder av rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna, om etniska rensningar, om fördrivningar av upp mot 80 000 muslimer.

Den politiska motrörelsen mot Milosević kom från Sandzaks Demokratiska Parti, som bildades och leddes av Rasim Ljajić. När Adem Ljajić växte upp, när han som ung talang gick till Partizan, brukade folk tro att han var släkt med Rasim.

– Vi är inte släkt, men han är vän till min far, förklarade Adem.

Han gick från att vara bollkalle på Partizans matcher till att bli lockad till Italien och Florens av Pantaleo Corvino. Han hann knappt komma dit innan Fiorentina bytte tränare – från Cesare Prandelli till Siniša Mihajlović.

Mihajlović gav honom chansen, men han tyckte också att Ljajić var en bortskämd talang som inte jobbade tillräckligt hårt på träningarna. Till slut bänkade han honom, och förklarade varför.

– Han och Babakar sitter på bänken eftersom de missköter sig utanför planen. De sitter framför datorn hela dagen, de spelar dataspel och går och lägger sig klockan tre på natten. Det hade till och med varit bättre om de gick ut och festade.

Mihajlović lämnade Fiorentina, Ljajić blev kvar (och bråkade med andra tränare istället). När en färsk förbundskapten såg sina nya regler trotsas av en ung man fanns det en historia bakom; en politisk, en personlig.

Ljajić vägrade sjunga, Mihajlović sparkade ut honom.

– Jag är ledsen, förklarade Adem Ljajić. Jag älskar Serbien, men jag måste respektera min övertygelse. Jag har alltid velat spela för det här landet, och tränaren bad mig sjunga nationalsången – men om du inte respekterar dig själv kommer ingen annan att respektera dig heller.

På tisdag spelar Sverige mot Serbien på Råsunda. De kommer dit utan Adem Ljajić, och när nationalsången spelas vet jag inte om jag har någon lust att stå upp.

Inte för att jag inte tycker om fotbollslandet Serbien, det vet ni att jag gör.

Men i min värld betyder respekt också respekt för den som inte vill sjunga med.

/Simon Bank