Sverige åkte ut, lite väl många läktarstolar har stått tomma och vi fick en 0-0-match till slut – men visst har vi väl haft kul ändå?! Jämfört med till exempel VM 2010 har EM 2012 varit en fantastisk fotbollsturnering. Här är fem grundläggande anledningar till varför. 

Jämnheten
Någonstans kan jag nästan förstå den där stackars kinesen som dog efter att ha prioriterat bort sin sömn för EM-fotbollen. I vanliga fall brukar ju de stora mästerskapen innehålla rätt många kvartsfartsmatcher där resultatet känns helt givet på förhand eller där gruppen redan är avgjord. Under EM 2012 har det inte spelats en enda betydelselös, avslagen match. Det har inte funnits några tillfällen att titta bort, inga döda punkter. Risken finns att det här var så bra som det blev – att EM-turneringen urvattnas när den utökas till 24 lag – men det var verkligen roligt så länge det rätta formatet varade.

Inställningen
Det var såklart Cesare Prandelli som sa det: ”Det finns många sätt att spela på, men utifrån det jag har sett i sommar så vinner lagen som dominerar bollinnehavet, lyfter försvarslinjen och har modet att faktiskt spela fotboll”. När Chelsea vann Champions League fanns det de som spekulerade i att vi nu skulle dyka ner i en tid då fotbollen återigen dominerades av skyttegravsgrävare. Inte då. Framme vid EM-semifinalerna kan vi konstatera att de lag som har en tydlig idé om hur de själva ska spela är de lag som lyckas allra bäst. Spanien spelar inte likadant som Tyskland, och Tyskland spelar inte på samma sätt som Italien – men alla har de en genomtänkt fotbollsideologi som går ut på att själva ta initiativet i matcherna.

Stjärnorna
Ett tag hette det att det var så gott som omöjligt för superstjärnorna att prestera normalt i mästerskapen. De var för slitna efter sina långa, krävande säsonger. Förväntningarna på dem var för stora, för kvävande. Inte längre. Även om det såklart har funnits skickliga spelare som gjort oss besvikna (Rooney, Benzema, Robben med flera) så har de flesta av de bästa demonstrerat precis hur jäkla skickliga de verkligen är. Cristiano Ronaldos insats mot Tjeckien och Andrea Pirlos sätt att dominera matchen mot England tillhör fotbollshistoriens riktigt stora individuella insatser.

Domarna
Med nuvarande system kommer vi ju aldrig att få perfekta domslut. Vi kommer att få stå ut med bollar som korsar mållinjen utan att domarna ser det, vi kommer att behöva leva med att storlagen gynnas när det hettar till i straffområdena. Det är som det är för stunden – men i väntan på den teknologiska revolutionen ska vi väl ändå försöka göra det bästa av det vi har?! Den här gången har inte domarnas situation försvårats ytterligare av överambitiösa direktiv uppifrån. De har kunnat döma utifrån sitt sunda förnuft, och därför har vi fått en turnering där ovanligt få matcher avgjorts på grund av straffar och röda kort.

Bollarna
Kanske låter det här som en trivialitet, men jag kan försäkra er om att den där förhatliga Jabulani-bollen var en stor anledning till att VM 2010 blev så spelmässigt torftigt. Den påstods vara rekordlätt, rekordrund och rekordenkel att skruva – men i den tunna sydafrikanska luften betedde den sig mest bara som en billig badboll. Inläggen seglade över anfallarns huvuden, frisparkarna landade högt upp på läktarna. I år är det inget särskilt med EM-bollen. Den har inte lanserats med en massa laboratoriegimmicks, utan den är bara en helt vanlig fotboll. Bra så. Mer behöver vi inte.

Fler förslag?

/Erik Niva