Visst var det Ulf Lundell som skrev att han gillar att titta på idrott för att han tycker så mycket om att se när de vinner?

Jag är ju inte svårare än så, jag heller, men jag är inte den som tackar nej till en underhållande förlust heller.

Ibland säger ju nederlagen minst lika mycket som segrarna, och idag är det dagen efter två enorma nederlag i den här delen av Europa. Erik Niva skrev fint om Polens återvunna förlorarsjälvbild (förresten, eftersom jag aldrig lär få ett bättre tillfälle: Om ni ska läsa en författare i sommar så låt det bli Witold Gombrowicz – om ni nu är nyfikna på identitet, Polen, självförhävelse och självförakt) efter värdnationens exodus. Samtidigt vore det ju dumt att skynda förbi den ryska fotbollsnationens slutspelssmärtor.

Det var en så spännande grupp, redan i förväg, grupp A. När Tjeckien la sig platt i premiären var det fascinerande att skumma igenom hemmatidningarnas analyser av matchen. Mellan raderna gick det att läsa in ekon från en nutidshistoria där Ryssland var så mycket mer än ett bättre fotbollslag.

”Tjeckien ställde sig med armarna i luften och lät den ryska björnen äta upp dem” skrev nån, för att ta ett exempel.

Igår åkte ett charmant men groteskt opålitligt Ryssland ur, och reaktionerna var förstås starka. Först de rent fotbollsmässiga analyserna, kritiken mot en holländsk förbundskapten, frågetecknen inför framtiden, sånt.

Men det fanns annat också.

Den färske kulturministern Vladimir Medinskij, en professor och kontroversiell politisk figur (häromveckan gick han ut med ett förslag om att Lenin borde begravas), har ägnat mycket av sin akademiska karriär åt att brottas med nationella stereotyper. Under ett EM blir ju de – ibland underhållande, ibland med en dragning åt en pseudorasistisk nationalism – extremt tydliga. Grekerna är si, svenskarna är så, italienarna är så. Jag har skrivit om hur det där är på väg att brytas upp, på ett estetiskt tråkigt men humanistiskt bra sätt.

– Ryssar framställs som inbyggt aggressiva. Alla de där myterna uppstod när Ryssland kom fram som en alltmer viktig faktor i europeisk och global politik, på 1700-talet, på Peter den Stores tid och med det ryska imperiet, sa Medinskij i en intervju häromåret.

Ministern har, kort sagt, ägnat sig mycket åt det här med stereotyper och fördomar.
Det hindrar inte att han gör svepande analyser själv.

När Ryssland förlorat med 1–0 mot Grekland, när fiaskot var fullbordat, loggade han in på twitter eftersom han hade en fråga som behövde få ett svar:

– Är det det här som gör fotboll till Rysslands nationalsport? Istället för, låt säga, hockey? Jag antar att det handlar om vår historiska dragning till moraliskt självplågeri.

Över till dig, Lena Adelsohn Liljeroth.

Nu var det förstås inte bara Medinskij som hade funderingar kring det här med smärtsamma förluster och fiaskon.

När det ryska laget tagit sig ut till flygplatsen för att ta sig hem från EM konfronterades Andrij Arsjavin, denna briljanta seriefigur, av ryska landslagssupportrar som väl undrade ett och annat. Gazeta.ru har citerat hans svar:

– Om vi inte levde upp till era förväntningar så är det inte vårt problem. Det är ert problem. Vi förlorade eftersom vi inte gjorde mål, och grekerna gjorde det. Det här samtalet ändrar inte på det.

Om jag vore filosofiintresserad så skulle jag ju älska Arsjavins tankar om människors ansvar för sin egen besvikelse eller glädje. Om jag vore rysk fotbollssupporter så… hade jag väl reagerat ungefär som folk reagerade i Ryssland idag.

­– Supportrarna kom för att titta på honom. Vill han inte ha publik på sina matcher? Istället förolämpade han dem. Han är en bortskämd unge, dundrade gamle Spartak-anfallaren/experten Valerij Reingold.

– Det finns ingen ursäkt. Även om han blev provocerad, vilket jag undrar, så borde han hålla tyst och inte käfta tillbaka. Om han har nåt i skallen så måste han kunna kontrollera sig, kommenterade Arsjavins gamle agent Alexej Safonov.

Så. Nu lämnar vi lördagen i en liten hög, och går vidare med söndagen. Ikväll håller vi på Danmark, och om ni blir besvikna så är det varken spelarnas eller vårt fel.

Då får ni fan skylla er själva.

 

/Simon Bank